Vad sa Benedictus XVI om rättfärdiggörelsen? Del 2 av 2 - från tron till gärningar

Under det år som påven Benedictus XVI tillägnade aposteln Paulus höll han två trosundervisningar med särskild fokus på rättfärdiggörelsen. Med anledning av reformationsminnet publicerar vi åter de två katekeserna, översatta av Olof Brandt, i vilka påven Benedictus XVI tar upp frågan "Hur blir människan rättfärdig i Guds ögon?". Del 2: 

Rättfärdiggörelsen: från tron till gärningar - audiensen den 26 november 2008

I den förra katekesen talade jag om frågan hur människan blir rättfärdig inför Gud. Hos aposteln Paulus har vi sett att människan inte kan göra sig själv “rättfärdig” genom sina gärningar, men att hon kan bli verkligt “rättfärdig” inför Gud bara för att Gud ger henne sin “rättfärdighet” genom att förena henne med sin son Kristus. Och denna förening med Kristus uppnår människan genom tron. I den bemärkelsen säger Paulus: det är inte våra gärningar utan vår tro som gör oss ”rättfärdiga”. Men denna tro är inte bara en tanke, en åsikt, en idé. Denna tro är gemenskap med Kristus, som Herren ger oss och som därför blir liv och efterliknande av honom. Eller, med andra ord, om tron är sann, om den är verklig, blir den kärlek, nästankärlek, tar den sin uttryck i nästankärlek. En tro utan nästankärlek, utan denna frukt, vore ingen riktig tro. Det skulle vara en död tro.

Vi har alltså funnit två nivåer. Å ena sidan är våra gärningar inte relevanta för att uppnå frälsningen. Å andra sidan har vi ”rättfärdiggörandet” genom tron som bär Andens frukt. Under historiens gång har dessa bägge nivåer blandats ihop, vilket har lett till många missförstånd i kristenheten. I detta sammanhang är det viktigt att Paulus i Galaterbrevet å ena sidan radikalt betonar att det inte är för våra gärningar som vi blir rättfärdiggjorda, men att han också samtidigt betonar relationen mellan tro och nästankärlek, mellan tro och gärningar: ” I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek” (Gal 5:6). Följden är att å ena sidan har vi ”köttets gärningar” som är ” otukt, orenhet, liderlighet, avguderi...” (Gal 5:19-21): gärningar som alla strider mot tron. Å den andra har vi den Heliga Anden, som när det kristna livet genom att väcka ” kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22): Andens frukter som blommar ur tron.

I början av denna lista på dygder nämns agape, kärlek, och i slutet självbehärskning. Anden, som är Faderns och Sonens kärlek, utgjuter sin första gåva, agape, i våra hjärtan (Rom 5:5); och det är agape, kärlekens, som kräver självbehärskning för att kunna uttrycka sig helt och fullt. Också i min första encyklika Deus caritas est har jag talat om hur Faderns och Sonens kärlek når oss och förvandlar vår tillvaro på djupet. De troende vet att Guds och Kristi kärlek inkarneras i ömsesidig kärlek genom Anden. Men vi återvänder till Galaterbrevet. Här säger Paulus att de troende skall bära varandras bördor och så uppfylla kärleksbudet (jfr Gal 6:2). Vi rättfärdiggörs genom att få tron på Kristus och är kallade att leva i Kristi kärlek till nästan, för det är på detta kriterium som vi skall dömas vid vårt livs slut. I själva verket gör Paulus inte annat än att upprepa vad Jesus själv sade i liknelsen om den yttersta domen. I Första Korintierbrevet brister Paulus ut i en berömd lovsång till kärleken: ” Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal... Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont...” (1 Kor 13:1,4-5). Den kristna kärleken är krävande, för den springer fram ur Kristi totala kärlek till oss: den kärlek som söker oss, tar emot oss, omfamnar oss, stöttar oss och rentav plågar oss, för den tvingar var och en av oss att inte längre leva för sig själv, instängd i sin egsim, utan för ”honom som dog och uppväcktes för oss” (jfr 2 Kor 5:15). Kristi kärlek gör oss i sig själv till en ny skapelse (jfr 2 Kor 5:17), som blir en del av hans mystiska kropp, som är kyrkan.

Den centrala betydelsen av rättfärdiggörelsen utan gärningar, som är mittpunkten i Paulus förkunnelsen, står i detta perspektiv inte i motsättning till tron som verkar i kärlek. Tvärtom kräver den att vår tro tar sig uttryck i ett liv enligt Anden. Ofta har man velat se en ogrundad teologisk motsättning mellan Paulus och Jakob, som i sitt brev skriver: “Liksom en kropp utan livsande är död, så är tron utan gärningar död” (2:26). Men i själva verket är Paulus främst mån om att visa att tron på Kristus är nödvändig och tillräcklig, medan Jakob betonar att gärningar är en följd av tron (jfr Jak 2:2-4). Tron som verkar i gärningarna visar både för Paulus och Jakob att rättfärdiggörelsen i Kristus är en gåva. Frälsningen som vi får i Kristus behöver skyddas och vittnas  “”med fruktan och bävan... Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte. Gör allting utan knot och utan förbehåll, ... så att ni... håller er till livets ord” (jfr Fil 2:12-14,16).

Ofta hamnar vi i samma missförstånd som präglade gemenskapen i Korint. De kristna i Korint menade att eftersom de fått rättfärdiggörelsen i Kristus som en gåva genom tron, ”var allt tillåtet för dem”. De trodde, och ofta tycks också kristna i vår tid tro att det är tillåtet att skapa splittringar i kyrkan som är Kristi kropp, fira eukaristin utan att bry sig om våra mest behövande syskon, sträva eter de bästa nådagåvorna utan att inse att vi är lemmar i samma kropp, och så vidare. Följderna av en tro som inte inkarneras i kärlek blir katastrofala, för den reduceras till godtycke och subjektivitet som skadar både oss själva och våra syskon. Tvärtom borde vi följa Paulus och bli mer medvetna om att just för att vi har rättfärdigats i Kristus tillhör vi inte längre oss själva. Vi har blivit Andens tempel och därför är vi kallade att förhärliga Gud i vår kropp med hela vår tillvaro (jfr 1 Kor 6:19). Det vore att kasta bort det omätbara värdet i vår rättfärdiggörelse om vi inte förhärligade honom med vår kropp efter att ha köpts till ett högt pris med Kristi blod. I själva verket är just detta vår ”andliga gudstjänst” i vilken Paulus manar oss att ” frambära oss själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud” (Rom 12:1). Vad vore en gudstjänst som bara vänder sig till Herren utan att på samma gång tjäna våra syskon, en tro som inte tar sig uttryck i nästankärlek? Aposteln Paulus ställer ofta sina gemenskaper inför den yttersta domen, då vi alla skall “stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont” (2 Kor 5:10); jfr också Rom 2:16). Denna tanke på domen bör lysa upp vårt liv varje dag.

Den etik som Paulus erbjuder de troende blir inte bara tom formalism och är aktuell för oss för den utgår varje gång från den personliga och gemensamma relationen till Kristus för att ta form i livet enligt Anden. Detta är det viktigaste: den kristna etiken föds inte ur ett regelverk utan är följden av vår vänskap med Kristus. Denna vänskap påverkar vårt liv. Om den är äkta inkarneras och förverkligas den i kärleken till nästan. Varje etiskt förfall är därför inte begränsat till den individuella sfären utan nedvärderar också den personliga och gemensamma tron. Låt oss därför nås av den försoning som Gud har gett oss i Kristus, av Guds ”galna” kärlek till oss: inget och ingen kan någonsin skilja oss från hans kärlek (jfr Rom 8:39). I denna visshet lever vi. Det är denna visshet som ger oss kraft att leva ut konkret den tro som verkar i kärleken.