Hela påvens katekes - det kristna hoppet 18. Världens hopp och korsets hopp

Under Stilla veckan höll påven Franciskus en allmänn onsdagsaudiens på Petersplatsen under vilken han fortsatte sin katekes om det kristna hoppet, i ljuset av kristi lidande och död. Läs hela påvens katekes översatt av Olof Brandt: 

Det kristna hoppet – 18. Världens hopp och korsets hopp (jfr Joh 12:24-25)

På Palmsöndagen minns vi Jesu intåg i Jerusalem medan lärjungarna och en stor skara jublade. Dessa människor fäste stora förhoppningar vid Jesus. Många förväntade sig att han skulle utföra under och stora tecken, visa upp sin makt och rentav befria dem från den fientliga ockupationsmakten. Vem av dem kunde ana att Jesus kort därpå skulle förödmjukas, dömas och dödas på korset? De jordiska förhoppningarna hos dessa människor rasade inför korset. Men vi tror att det är just i den korsfäste som vårt hopp är pånyttfött. Det jordiska hoppet rasar inför korset, men där återföds nya hopp, hopp som varar för alltid. Det hopp som föds ur korset är annorlunda. Det är olikt de hopp som rasar, världens hopp. Men vad är det fråga om för hopp? Vilket är det hopp som föds av korset?

Vi kan få hjälp att förstå det av vad Jesus själv säger efter att ha tågat in i Jerusalem: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24). Vi kan försöka tänka på ett korn eller ett litet utsäde som faller ned i jorden. Om det förblir slutet i sig självt händer ingenting. Men om det i stället går sönder och öppnar sig, då ger det liv åt en grodd, en växt, och växten skall bära frukt.

Jesus kom med ett nytt hopp till världen. Han gjorde det som ett vetekorn: han gjorde sig helt liten, som ett vetekorn. Han lämnade sin himmelska härlighet för att komma till oss. Han ”föll i jorden”. Men det räckte ännu inte. För att bära frukt levde Jesus kärleken ända till slutet och lät sig brytas av döden som ett vetekorn låter sig brytas under jorden. Just där, när han var som allra lägst – vilket också är kärlekens högsta punkt – grodde hoppet. Om någon av er frågar: ”Hur föds hoppet” svarar jag ”ur korset. Se på korset, se på den korfäste Kristus, och därifrån skall du nås av ett hopp som inte försvinner, som varar till det eviga livet”. Och detta hopp grodde just genom kärlekens kraft, för ”allt bär den, allt tror den, allt hoppas den” (1 Kor 13:7). Kärleken som är Guds liv har förnyat allt vad den har rört vid. Så har Jesus förvandlat vår synd till förlåtelse genom att ta den på sig i påsken. Hör noga på hur den förvandlingen är som påsken genomför: Jesus har förvandlat vår synd till förlåtelse, vår död till uppståndelse, vår rädsla till förtröstan. Det är därför som vårt hopp föds och ständigt återföds där på korset. Det är därför som allt vårt mörker kan förvandlas till ljus med Jesus, varje nederlag till seger, varje besvikelse till hopp. Varje? Ja, varje. Hoppet övervinner allt, för det föds ur kärleken hos Jesus som har gjort sig till ett vetekorn i jorden och dött för att ge liv och av det livet, som är fullt av kärlek, kommer hoppet.

När vi väljer Jesu hopp upptäcker vi stegvis att vetekornets och den ödmjuka kärlekens livsstil segrar. Det finns ingen annan väg för att besegra det onda och ge hopp åt världen. Men ni kanske säger: ”Nej, det är en förlorares livvstil! Det kan verka så, för den som älskar förlorar makt. Har ni tänkt på det? Den som älskar förlorar makt, den som ger, den som ger bort något, och att älska är en gåva. Vetekornet som dör och den ödmjuka kärleken, den logiken är Guds väg, och enbart den bär frukt. Det ser vi också i oss själva. Äger man något vill man han något annat. Jag har skaffat mig något och genast vill jag ha något större,och så vidare, och jag är aldrig nöjd. Det är en ond törst! Ju mer du har, desto mer vill du ha. Den som är glupsk är aldrig mätt. Jesus säger det klart och tydligt: ”Den som älskar sitt liv förlorar det” (Joh 12:25). Du som är glupsk vill ha så mycket men... du skall förlora allt, också ditt liv. Den som älskar det som är hans och lever själviskt blåser bara upp sig och förlorar. Den som i stället accepterar och är tjänstvillig lever på Guds sätt. Den är segrande, räddar sig själv och andra och blir ett utsäde för hopp för världen. Det är bra att hjälpa och tjäna andra. Kanske blir vi tröttna. Men livet är sådant, och hjärtat fylls av glädje och hopp. Detta är kärlek och hopp tillsammans: att tjäna och ge.

Visst är det så att sann kärlek går genom korset och offret som för Jesus. Korset är en nödvändig väg men det är inte målet, det är en väg. Målet är härligheten, så som påsken visar oss. Och här får vi hjälp av en annan vacker bild som Jesus gav sina lärjungar under den sista måltiden: ”När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen” (Joh 16:21). Så är det: att ge livet, inte äga det. Detta är vad mammor gör: de ger ett nytt liv, de lider, men sedan är de glada och lyckliga för de har fött ett nytt liv. Det ger glädje. Kärleken föder livet och ger rentav en mening åt smärtan. Kärleken är den motor som låter vårt hopp gå framåt. Och var och en av oss kan fråga sig själv: ”Älskar jag? Lär jag mig varje dag att älska mer?”, för kärleken är den motor som låter vårt hopp gå framåt.

Kära bröder och systrar, låt oss under påskens dagar av kärlek omfamnas av Jesu mysterium när han liksom vetekornet dör och ger oss livet. Han är vårt hopps utsäde. Låt oss betrakta den korsfäste, som är hoppets källa. Stegvis skall vi förstå att hoppas med Jesus är att lära sig att redan nu se växten i sädeskornet, påsken i korset, livet i döden.