Hela påvens katekes - 17. Svara var och en som kräver besked om vårt hopp

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 5 april talade påven om att vi ska ge skäl för vårt hopp. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet - 17. Svara var och en som kräver besked om vårt hopp (jfr 1 Pet 3:8-17)

Aposteln Petrus brev är otroligt rikt. Man måste läsa det en, två eller tre gånger för att förstå denna rikedom. Det ger en väldig tröst och frid och låter oss förstå att Herren alltid är oss nära och aldrig överger oss, särskilt i vårt livs komplicerade och svåra stunder. Men vilken är hemligheten i detta brev, och framför allt i dess tredje kapitel?

1. Dess hemlighet ligger i att denna text har sina rötter i påsken, i hjärtat av det mysterium som vi snart skall fira, och så låter oss förnimma allt det ljus och den glädje som springer fram ur Kristi död och uppståndelse. Kristus har verkligen uppstått, och många folk använder en vacker påskhälsning på påskdagen: ”Kristus är uppstånden! Kristus är uppstånden!”. Det är bra att påminna oss att Kristus är uppstånden, att han lever och har sin boning mitt ibland oss. Det är därför som aposteln Petrus med kraft uppmanar oss att tillbe honom i våra hjärtan (jfr vers 15 Där tog Herren sin boning när vi döptes, och därifrån fortsätter han att förnya oss och vårt liv genom att fylla oss med sin kärkek och sin Andens fullhet. Därför uppmanar aposteln oss att ”svara var och en som kräver besked om vårt hopp” (jfr vers 16): vårt hopp är ingen tanke eller känsla, den är ingen mobiltelefon, den är en väldig rikedom! Vårt hopp är en person, det är Herren Jesus som vi ser levande och närvarande i oss och våra syskon, för Kristus är uppstånden. Under påskdagarna hälsar de slaviska folken så, i stället för att säga ”god dag” eller ”god kväll” säger de ”Kristus är uppstånden!”, “Christos voskrese!” säger de till varandra, och de är glada över att säga det.

2. Då förstår vi att angående detta hopp skall vi inte bara svara rent teoretiskt utan framför allt genom vår livs vittnesbörd, både i och utanför den kristna gemenskapen. Om Kristus lever och bor i oss, i vårt hjärta, då måste vi också låta honom bli synlig, inte dölja honom, och låta honom verka i oss. Det betyder att Herren Jesus allt mer måste bli vår förebild, en förebild för vårt liv, och att vi måste lära oss att uppföra sig så som han uppförde sig, att göra vad Jesus gjorde. Det hopp som bor i oss får inte förbli dolt i oss, i vårt hjärta. Det vore ett svagt hopp, som inte vågar komma ut och visa upp sig. Vårt hopp, som vi läser i Psaltarpsalm 33 som Petrus citerar, måste nödvändigtvis komma ut och ta sig uttryck i ömhet, respekt och välvilja gentemot vår nästa, och rentav göra så att vi förlåter dem som gjort oss något ont. En människa utan hopp förmår inte förlåta, förmår inte ge förlåtelsens tröst och inte heller ta emot trösten i att förlåta. Ja, för så gjorde Jesus, och fortsätter att göra så genom dem som bereder plats för honom i sina hjärtan och sina liv, medvetna om att man inte kan besegra ont med ont, utan bara med ödmjukhet, barmhärtighet och mildhet. Maffian tror att man kan besegra ont med ont, och därför ägnar de sig åt hämnd och allt det onda som vi alla vet. Men de vet inte vad ödmjukhet, barmhärtighet och mildhet är. För maffian har inget hopp.

3. Därför säger Petrus att det är “bättre lida för goda gärningar, om det är Guds vilja, än för onda” (vers 17). Det betyder inte att det är bra att lida, utan att när vi lider för det goda, är vi i gemenskap med Herren, som har accepterat att lida och korsfästas för vår frälsning. När också vi, i vårt livs små eller stora omständigheter, accepterar att lida för det goda, är det som om vi sådde uppståndelsens och livets utsäde omkring oss, som om vi lät påskens ljus stråla i mörkret. Och därför uppmanar oss Petrus oss att alltid “välsigna” (vers 9). Välsignelsen är inte bara en formalitet, den är inte bara en artighet utan en stor gåva som har fått ta emot och som vi kan dela med våra syskon. Den är förkunnelsen om Guds kärlek, en gränslös kärlek, som aldrig tar slut och som är den verkliga grundvalen för vårt hopp.

Kära vänner, vi förstår också varför aposteln Petrus säger att vi är “saliga” när vi får lida för rättvisan (jfr vers 14). Det är inte bara moralisk asketism. Det är för att varje gång som vi försvarar fattiga och marginaliserade människor och inte svarar med ont på det onda, utan istället förlåter, utan att hämnas, förlåter och välsignar; varje gång vi gör detta skiner vi som levande och strålande tecken för hoppet, och så blir vi redskap för tröst och frid, enligt Guds hjärta. Låt oss fortsätta så, med ömhet, mildhet, älskvärdhet, och med att göra dem gott som inte tycker om oss eller som gör oss ont.