Påven på Palmsöndagen: "Bär era kors tålmodigt varje dag, vägra inte!"

Påven Franciskus inledde Stilla Veckan med att fira Palmsöndagens mässa på Petersplatsen inför tiotusentals troende. Under en klarblå vårhimmel talade påven i sin predikan om glädjen och samtidigt smärtan, i dagens högtid. Påven sa:

Dagens firande kan beskrivas som bitterljuv. Glädjefull och smärtsam på samma gång. Vi firar Herrens inträde i Jerusalem till lärjungarnas rop, som hyllar honom som kung. Samtidigt har vi hört passionshistorien högtidligt förkunnad. Våra hjärtan erfar denna gripande kontrast, i vad Jesus själv måste ha känt i sitt hjärta den dagen, då han gladdes med sina vänner och grät över Jerusalem.

Påven Franciskus påminde om att man i hela världen firar Världsungdomsdagen på Palmsöndagen i de katolska stiften runt om i världen, och sa:

Sedan trettiotvå år har denna söndag berikats av en glädjande aspekt genom ungdomarnas entusiasm, tack vare firandet av Världsungdomsdagen. I år firas den på stiftsnivå, men här på Petersplatsen kommer vi att uppleva det gripande ögonblicket då VUD korset överlämnas av de unga från Kraków till de i Panama.

Evangeliet före processionen (jfr Mt 21: 1-11) beskriver hur Jesus kommer ner från Olivberget på en åsnas rygg, en åsna ingen hade ridit på tidigare. Texten berättar om lärjungarnas entusiasm som med glädjerop följer Jesus, och vi kan föreställa i våra sinnen stadens barn och ungdomar som även de deltog i detta. Jesus själv ser i det glada välkomnandet den obevekliga kraften som är Guds vilja. Till de upprörda fariséerna svarar han: ” Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa” (Luk 19:40).

Men denne Jesus som i uppfyllandet av Skriften, rider in i den heliga staden på detta sätt är ingen missriktad leverantör av illusioner, ingen new age profet, inte en bedragare. Snarare är han helt klart Messias som kommer i en tjänares skepnad, Guds och av människans tjänare, på väg mot sitt lidande. Han är den store ”patienten”, som lider mänsklighetens all smärta.

Så medan vi med glädje hyllar vår kung, låt oss även tänka på det lidanden som han kommer att behöva utstå under denna vecka. Låt oss tänka på förtalet och förolämpningarna, snarorna och sveket, överlämnandet till en orättvis dom, slagen, piskrappen och törnekronan ... Och slutligen, korsvägen som ledde fram till korsfästelsen.

Han hade sagt det klart och tydligt till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24). Jesus lovade aldrig ära och framgång. Evangelierna klargöra detta. Han hade alltid varnat sina vänner om att detta skulle bli hans väg, och att den slutliga segern skulle uppnås genom lidande och korset. Allt detta gäller även för oss. Låt oss be om nåden att följa Jesus troget, inte i ord utan i handling. Låt oss också be om tålamod att bära våra eget kors, och inte vägra att göra det eller ställa det åt sidan, utan snarare att se på honom och lyfta upp vårt och bära det dagligen.

Denne Jesus, som accepterar folkmassans hosiannarop, vet mycket väl att det snart kommer att följas av ropet: ”Korsfäst honom!” Han ber oss att inte bara betrakta honom på bilder, eller se honom på filmer som cirkulerar på internet. Nej, han är närvarande i våra många bröder och systrar som idag uthärdar lidanden som han: de som lider av slavarbete, av familjetragedier, av sjukdomar ... De som lider av krig och terrorism, av intressen som förser med vapen, redo att slå till. Kvinnor och män som luras, kränks i sin värdighet, kastas bort ... Jesus är i dem, i var och en av dem, och med bruten röst ber han oss se på honom, att bli igenkänd i dem, och att bli älskad.

Det är inte en annan Jesus, utan samma Jesus som trädde in i Jerusalem mitt bland viftande palmkvistar. Det är samma Jesus som spikades på korset och dog mellan två brottslingar. Vi har inget annat Herre än honom: Jesus, rättvisans, barmhärtighetens och fredens ödmjuka kung.