Hela påven Franciskus katekes p Askonsdagen

Påven Franciskus talade på askonsdagen om fastan som en hoppets vadring, under den allmänna audiensen på Petersplatsen. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt:

"Med askonsdagen träder vi in i fastans liturgiska tid. Och eftersom vi ägnar dessa katekeser åt det kristna hoppet, tänkte jag idag presentera fastan som en hoppets vandring.

Det är egentligen ett självklart perspektiv, för kyrkan instiftade fastan som en tid av förberedelse för påsken, och innebörden av hela denna tid av fyrtio dagar får sitt ljus av det påskmysterium som den pekar fram på. Vi kan föreställa oss den uppståndne Herren som kallar oss att träda ut ur vårt mörkrer, och vi som börjar vandra till honom, som är ljuset. Fastan är en tid av bot, ja också av späkning, men inte som något självändamål. Det syftar till att låta oss återuppstå med Kristus och att förnya vår dopidentitet, att låta oss återfödas ”ovanifrån”, av Guds kärlek (jfr Joh 3:3). Därför är fastan till sin natur en tid av hopp.  

För att bättre förstå vad detta betyder får vi går tillbaka till israeliternas uttåg ur Egypten, som berättas i bibeln i Andra Mosebok, som också kallas Exodus, uttåg. Utgångspunkten är tillvaron som slavar i Egypten, förtryck och tvångsarbete. Men Herren har inte glömt sitt folk och sitt löfte. Han kallar Mose och med sin starka arm låter han israeliterna tåga ut ur Egypten och leder dem genom öknen till frihetens land. Under denna vandring från slaveri till frihet ger Herren israeliterna lagen, för att fostra dem till att älska honom, den ende Herren, och att älska varandra som syskon. Bibeln visar att detta uttåg var långt och mödosamt. Det varar i 40 symboliska år, en tid som motsvarar en generation. En generation som inför vandringens prövningar ständigt frestas längta tillbaka till Egypten och återvända. Också vi känner alla väl frestelsen att gå tillbaka. Men Herren förblir trogen och dessa stackars människor kommer fram till det utlovade landet under Moses ledning. Hela denna vandring görs i hoppet: hoppet att nå fram till landet, och just i denna bemärkelse är den ett “uttåg” från slaveriet och till friheten. Och dessa 40 dagar är också för oss ett uttåg ur slaveriet, ur synden, till friheten, till mötet med den uppståndne Kristus. Varje steg, varje möda, varje prövning, varje gång vi faller och varje gång vi reser oss upp, allt detta har en mening enbart inom ramen för Guds frälsingsplan. Han vill ge sitt folk livet, inte döden, glädjen och inte lidandet.

Jesu påsk är hans uttåg, som öppnade vägen för oss för att nå det fulla, eviga och saliga livet. För att öppna denna väg var Jesus tvungen att klä av sig sin härlighet, förödmjuka sig och lyda till döden, till döden på ett kors. Att öppna vägen för oss till det eviga livet kostade honom allt hans blod, och tack vare honom har vi räddats från slaveriet under synden. Men det betyder inte att han har gjort allt och att vi inte behöver göra någonting, att han var tvungen att hamna på korset och att vi åker till paradiset i taxi. Så är det inte. Vår frälsning är en gåva från honom, men eftersom det är en kärlekshistoria är vårt ”ja” nödvändigt och vi måste dela hans kärlek, så som vår moder Maria och alla helgon efter henne visar.

Detta är fastans dynamik: Kristus går före oss med sitt uttåg, och vi vandrar genom öknen tack vare honom och efter honom. Han har prövats för oss, och han har besegrat frestaren också för oss, men också vi måste bekämpa frestelserna med honom och övervinna dem. Han ger oss sin Andes levande vatten, och vi måste dricka ur hans källa, i sakramenten, i bönen, i tillbedjan. Han är ljuset som besegrar mörkret, och ber oss att ge näring åt den lilla låga som anförtroddes oss den dag vi döptes.

I den bemärkelsen är fastan “ett sakramentalt tecken för vår omvändelse” (Missale, kollektbön första söndagen i fastan). Den som vandrar längs fastans väg är alltid på omvändelsens väg. Fastan är ett sakramentalt tecken för vår vandring från slaveri till frihet, som alltid måste förnyas. Det är en krävande vandring, och det skall den vara, för kärleken är krävande, men det är en vandring full av hopp. Ja jag vill renta säga att fastans uttåg är den vandring där själva hoppet formas. Mödan i att vandra genom öknen, med alla prövningar, frestelser, illusioner och hägringar, allt detta bidrar till att smida ett starkt och hållbart hopp, i likhet med hoppet hos jungru Maria, som mitt i mörkret i sin sons lidande och död fortsatte tro och hoppas på hans uppståndelse och på att Guds kärlek skulle segra.

Med vårt hjärta öppet för denna horisont träder vi så in i fastan. Vi känner att vi är en del av Guds heliga folk och inleder med glädje denna hoppets vandring.