Hela påven katekes - Det kristna hoppet 7. Jona: hopp och bön

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 18 januari talade påven om hoppets förhållande till bönen. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 7. Jona: hopp och bön

Bland Israels profeter i bibeln är en litet annorlunda, en som försöker fly undan Herrens kall och som vägrar ställa sig i Guds frälsningsplans tjänst. Det är profeten Jona, vars berättelse ryms in en kort bok som bara har fyra kapitel. Den är ett slags liknelse som lär oss något viktigt: barmhärtigheten hos Gud som förlåter.

Jona är en profet som går ut, men också en profet på flykten! Gud sänder honom till utkanterna, till Ninive, för att omvända den stora stadens invånare. Men för en israelit som Jona var Ninive ett hot, det var fienden som hotade själva Jerusalem, och borde därför förstöras, inte räddas. När Gud sänder Jona att predika i den staden försöker därför profeten smita undan sitt uppdrag och flyr, för han vet att Gud är god och att han vill förlåta.

Under sin flykt kommer profeten i kontakt med hedningar, sjömännen på det fartyg där han försökte avlägsna sig från Gud och från sitt uppdrag. Han flyr långt bort, för Ninive ligger i Irak, och han flyr till Spanien, han flyr på allvar. Idag skall vi reflektera över hur hoppet tar sig uttryck i bön inför fara och död just utifrån dessa hedningar och utifrån invånarna i Ninive.

Under sjöresan blåser en svår storm upp. Jona går ned under däck och faller i sömn. Sjömännen grips av fruktan och “ropade var och en till sin gud” : de var hedningar (Jona 1:5). Kaptenen väcker Jona och säger: “Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud! Kanske den guden tänker på oss så att vi inte går under” (Jona 1:6).

Dessa “hedningar” reagerar på rätt sätt inför döden, inför faran. Det är där som människan på allvar erfar sin bräcklighet och sitt behov av räddning. Den instinktiva skräcken för att dö visar hur viktigt det är att hoppas på livets Gud. “Kanske Gud tänker på oss så att vi inte går under”: dessa ord beskriver hur hoppet blir till bön, den ångestfyllda bönen om hjälp från en människa inför en plötslig dödsfara.

Ibland kanske vi tycker att be till Gud i nöden är en litet egoistisk och därmed ofullständig bön. Men Gud känner vår svaghet, han vet att vi tänker på honom för att be om hjälp, och med en faders ömma leende svarar Gud välvilligt.

Jona erkänner sitt ansvar och säger till sjömännen att kasta honom överbord och havet upphör att rasa. Dödsfaran ledde dessa hedningar till bön och gjorde så att profeten trots allt utförde sitt uppdrag att tjäna de andra genom att acceptera att offra sig för dem, och nu leder han de överlevande till att erkänna den sanne Herren och till lovsång. Av rädsla hade sjömännen bett till sina gudar, och med uppriktig fruktan för Herren erkänner de nu den sanne Guden, offrar åt honom och avger löften. Hoppet, som hade gjort att de bad att inte behöva dö, visar sig ännu mäktigare och förverkligar mer än vad de hoppades på. Inte nog med att de inte dör i stormen, de öppnar sig också för att erkänna den sanne och ende Herren över himlen och jorden.

Också invånarna i Ninive skall senare be inför faran att utplånas, i hopp om Guds förlåtelse. De gör bot, de åkallar Herren och omvänder sig till honom, att börja med kungen som, liksom sjökaptenen, ger röst åt hoppet och säger: ”Kanske kommer Gud att ångra sig […], så att vi inte går under” (Jona 3:9). Liksom sjömännen i stormen har de letts till sanningen av att ha stått inför döden och undkommit den. I ljuset av Guds barmhärtighet och än mer av påskens mysterium, kan döden bli vad den var för den helige Franciskus av Assisi, “vår syster döden”. För varje människa och för var och en av oss kan den bli ett överraskande tillfälle att lära känna hoppet och att möta Herren. Må Herren låta oss förstå detta band mellan bön och hopp. Bönen bär dig framåt i hoppet, och när det går illa, behövs mer bön! Och det skall då bli mer hopp.