Jordbävningsdrabbade besöker påven i Vatikanen "Börja återuppbygga hjärtana"

På torsdagen tog påven Franciskus emot jordbävningsdabbade pilgrimer under en privat audiens i Vatikanen. Under hösten drabbades Italien ab flera kraftiga jordbävningar, varav särskilt tre hade förödande följder, med dödsoffer och förstörda byar i de drabbade regionerna.

Påven gjorde ett besök bland annat i Amatrice den 4:e oktober, för att möta befolkningen som överlevt jordbävningen den 24:e augusti, som räknar 300 dödsoffer. Sedan följde två kraftiga jordbävningar i slutet av oktober, som bland annat såg benediktinernas kyrka i Norcia rasa samman, men som inte krävde några människoliv.

I Paulus VI:s audienshall fick påven Franciskus lyssna till två personer som berättade sin historia för honom och efter det talade påven till de samlade, utan manus, och plockade upp vissa trådar i deras berättelser – bland annat om skillnade mellan optimism och hopp, och att det inte finns plats för optimistiska ord, utan endast för hopp, i den nuvarande situationen, som kräver återuppbyggnad inte bara av byggnader utan av hjärtan.

Påven talade även om händer, och att beskrivningen av händer hade berört honom: ”händer som omfamnar varandra, händer som drar ut barnen ur husen under jordbävningen, händer som letar efter kroppar i rasmassorna, händer som tar emot en son i sin famn, händer som lämnar över barn till andra händer i bön om hjälp. Händer som tillhör alla dem som gjorde allt de kunde för att denna mardröm skulle gå över och lindra smärtan, läkarnas och brandmännens händer.

Påven talade även om såren, om de olika sår som drabbat dem, och om tiden att läka dem, och värdet av tårar. Han citerade en överlevare som sa att de upplevde sig vara ”räddade men besegrade”. ”Såren kommer att läka, sa påven men ärren finns kvar livet ut. Han talade även om hur prövningens tid vittnade om försoning mellan personer som legati i tvist med varandra och om hur dygder blommade: mod, tapperhet, uthållighet, tålamod, och solidaritet.

Påven sa avslutningsvis att samtidigt som de hade förlorat så mycket, familjer och hem, så hade de vunnit en större gemenskap och närhet. Detta gör oss mer mänskliga, sa påven. Det är en sak att vandra på vägen för egen hand och en annan sak att vandra hand i hand.

Påven tackade för att de hade kommit, och för att de vill bygga upp hjärtana hemmen samhällena osv och inte ge upp.