Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 1. Jesaja 40: “Trösta, trösta mitt folk...”

Påven Franciskus har valt det kristna hoppet som tema på sin trosundervisning under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 7 december talade påven om att det kristna hoppet aldrig sviker. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

161207 Det kristna hoppet . 1. Jesaja 40: “Trösta, trösta mitt folk...”

Idag inleder vi en ny rad katekeser som handlar om det kristna hoppet. Det är viktigt, för hoppet sviker inte. Optimismen kan svika, men inte hoppet! Vi behöver hopp i dessa tider som verkar så mörka, då vi ibland känner oss osäkra inför det onda och det våld som omger oss, inför alla våra syskons lidanden. Det behövs hopp! Vi känner oss osäkra och också litet modfällda, för vi känner oss maktlösa och det verkar som om detta mörker aldrig skall ta slut.

Men vi får inte låta hoppet överge oss, för Gud vandrar med oss med sin kärlek. ”Jag hoppas, för Gud är vid min sida”: det kan vi alla säga. Var och en av oss kan säga: ”Jag hoppas, jag har hopp, för Gud vandrar med mig”. Han vandrar och håller mig i handen. Gud lämnar oss inte ensamma. Herren Jesus har besegrat det onda och har öppnat livets väg för oss.

Det är särskilt viktigt att reflektera över hoppet under advent, som är väntans tid, då vi förbereder oss för att än en gång ta emot människoblivandets trösterika mysterium om julens ljus. Låt oss låta Herren lära oss vad det innebär att hoppas. Låt oss därför lyssna till den heliga skriftens ord, med början hos profeten Jesaja, adventstidens store profet, hoppets store budbärare.

I den andra delen av sin bok talar Jesaja till folket och förkunnar tröst:

Trösta, trösta mitt folk,

säger er Gud.

Ge nytt mod åt Jerusalem,

kungör att hennes träldom är över,

att hennes skuld är sonad […].

En röst ropar:

Bana väg för Herren genom öknen,

gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!

Alla dalar skall höjas,

alla berg och höjder sänkas.

Oländig mark skall jämnas

och branter bli till slätt.

Herrens härlighet skall uppenbaras,

och alla människor skall se det.

Herren har talat (40:1-2,3-5).

 

Gud Fadern tröstar och kallar fram tröstare, som han ber ge mod åt folket, hans barn, och förkunna att lidandet är över, smärtan är över, och synden har förlåtits. Det är detta som botar det plågade och skrämda hjärtat. Därför säger profeten att man skall bana en väg för Herren genom att öppna sig för hans gåvor och hans frälsning.

För folket börjar trösten med möjligheten att få gå Guds väg, en ny, rak och framkomlig väg, en väg som man skall bana i öknen för att på den kunna gå genom öknen och återvända till fosterlandet. För det folk som profeten talar till lever i exilens tragedi i Babylonen, och nu får det i stället höra att det skall få återvända till sitt land längs en väg som blivit bekväm och bred, utan dalar och berg som gör vandringen mödosam, en väg som banats i öknen. Att bana denna väg är alltså att bereda en väg av räddning och befrielse från varje hinder och fälla.

Exilen var en dramatisk stund i Isarels historia, när folket hade förlorat allt. Folket hade förlorat sitt fosterland, friheten, värdigheten, och också förtroendet för Gud. Det kände sig övergivet och utan hopp. Men profetens ord öppnar hjärtat på nytt för hoppet. Öknen är en plats där det är svårt att leva, men just där skall man nu kunna vandra för att inte bara återvända till fosterlandet utan för att återvända till Gud och för att på nytt få hoppas och le. När vi lever i mörker och svårigheter kommer inget leende, och det är just hoppet som lär oss att le för att finna den väg som leder till Gud. Något av det första som händer människor som avlägnsar sig från Gud är att de blir människor som inte ler. Kanske kan de skratta högt och gång på gång, skoja och skratta... men inte le! Leendet får man bara av hoppet: det är hoppet om att finna Gud.

Livet är ofta en öken, det är svårt att vandra i livet, men om vi anförtror oss åt Gud kan det bli en väg som är bred och fin som en motorväg. Bara man inte förlorar hoppet, bara man fortsätter att tro, alltid, trots allt. När vi står framför ett barn kan vi kanske ha många problem och svårigheter, men det kommer ett leende inifrån oss, för vi står inför hoppet: ett barn är ett hopp! Och så måste vi förmå se i vårt liv hoppets väg som leder oss till mötet med Gud, Gud som har blivit ett barn för oss. Och skall låta oss le, han skall ge oss allt!

Just dessa Jesajas ord användes sedan av Johannes döparen när han predikade och uppmanade till omvändelse. Så här sade han: “ En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka” (Matt 3:3). Det är en röst som ropar där det verkar som om ingen skulle kunna höra, i öknen, och som ropar i den osäkerhet som beror på trons kris. Vi kan inte förneka att vår värld idag befinner sig i en troskris. Man säger ”Jag tror på Gud, jag är kristen”, eller ”jag hör till den religionen...” Men ditt liv är långt från att vara kristet, det är långt från Gud! Det handlar om att återvända till Gud, omvända hjärtat till Gud och vandra denna väg för att finna honom. Han väntar på oss. Detta är Johannes döparens förkunnelse: bered. Bered mötet med detta barn som skall återge oss leendet. När Johannes döparen förkunnar Jesu ankomst är det som om israeliterna ännu levde i exil för de levde under romerskt välde, som gjorde att de var utlänningar i sitt hemland, och styrdes av en mäktig ockupationsmakt som bestämde över deras liv. Men den sanna historien skrivs inte av de mäktiga, det är den som Gud gör med sina små. Den sanna historien, den som förblir i evighet, är den som Gud skriver med sina små: Gud med Maria, Gud med Jesus, Gud med Josef, Gud med de små. De små och enkla människor som vi finner omkring Jesus när han föds: Sakarias och Elisabeth, som var gamla och inte kunde få barn, Maria, en ung flicka och jungfru som var trolovad med Josef, herdarna, som var föraktade och inte räknades. De är de små, som görs stora av sin tro, de små som fortsätter att hoppas. Och hoppet är de smås dygd. De stora, de tillfredsställda, känner inte hoppet, de vet inte vad det är.

Det är de som är de små med Gud, med Jesus som förvandlar den öken som utgörs av exil, förtvivlad ensamhet och lidande till en rak väg där man kan gå Herrens härlighet till mötes. Därför skall vi låta oss undervisas om hoppet. Vi väntar i förtröstan på Herrens ankomst, och vilken öken vårt liv än befinner sig i – var och en vet i vilken öken han eller hon vandrar – skall den bli en blomstrande trädgård. Hoppet sviker inte!