Hela påvens katekes - Barmhärtighet 37. Råda och undervisa

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 23:e november talade påven om barmhärtighetsgärningen att råda och undervisa. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Nu är det heliga året slut och vi återvänder till vardagen, men det återstår ytterligare några barmhärtighetsgärningar att reflektera över.

Idag handlar det om två gärningar som hänger ihop: att råda tveksamma och att undervisa okunniga. Det är gärningar som man kan utföra både i en enkel och familjär dimension men också – särskilt den andra, att undervisa – på en mer institutionell och organiserad nivå. Många barn är fortfarande analfabeter. I en värld där den tekniska och vetenskapliga utvecklingen nått så högt finns det fortfarande barn som inte kan läsa eller skriva. Det är en orättvisa. Många barn lider av brist på skolgång. Det är en allvarlig orättvisa som underminerar personens värdighet. Utan utbildning faller man sedan lätt offer för utsugning och olika former av social missanpassning.

Genom århundradena har kyrkan alltid engagerat sig i utbildning för hennes evangelisationsuppdrag innebär att ge värdighet åt de fattigaste. Den första “skolan” grundades just här i Rom av Justinus på 100-talet e Kr för att de kristna skulle lära känna den Heliga Skrift bättre. På 1600-talet öppnade den helige Giuseppe Calasanzio Europas första gratis skolor för folket. En lång rad helgon har i olika tidevarv undervisat de minst bemedlade eftersom de visste att det skulle hjälpa dem att övervinna misär och diskriminering. Många kristna, lekfolk och ordensmänniskor har gett sina liv för undervisning, för att fostra barn och unga. Detta är något stort. Dessa undervisningens pionjärer hade förstått denna barmhärtighetsgärning på djupet och gjorde den till en livsstil som förmådde förändra samhället. Genom ett enkelt arbete och några få strukturer har de gett värdighet åt många människor. Vad de gav var ofta en yrkesinriktad utbildning. Men tänk på den helige Giovanni Bosco som på 1800-talet förberedde gatpojkar genom sin oratorieverksamhet (som förenade bön och lek) och med skolor och arbetsplatser. Så uppstod många yrkesutbildningar som förberedde för arbetet samtidigt som de förmedlade mänskliga och kristna värderingar. Därför är utbildning en alldeles särskild form av evangelisation.

Ju mer utbildningen växer, desto mer blir människor säkra och medvetna, vilket vi alla behöver. En god utbildning förmedlar en kritisk metod som också omfattar en särskild sorts tvivel, som är bra för att ställa frågor och kontrollera vilka resultat som uppnåtts, för att man skall lära sig mer. Men barmhärtighetsgärningen att råda tveksamma gäller inte denna typ av tvivel. Att utöva barmhärtighet mot tveksamma handlar i stället om att lindra det lidande som kommer av rädsla och ångest som i sin tur följer av tvivlet. Därför är det en verklig kärleksgärningar att stötta en människa i den svaghet som skapas av ovisshet.

Någon kanske skulle vilja säga att han eller hon har många tvivel om tron och undrar vad han eller hon skall göra. Jag har också många tvivel. I somliga stunder tvivlar vi alla. De tvivel som rör tron på ett positivt sätt visar att vi vill lära känna Gud och Jesus bättre och på djupet och mysteriet med hans kärlek till oss. Har man ett sådant tvivel skall man söka, studera, se efter och be om råd hur man kan göra. Detta är ett slags tvivel som gör att man växer. Därför är det bra att vi ställer frågor om vår tro, för det tvingar oss att fördjupa den. Men tvivel skall också övervinnas. Därför är det viktigt att lyssna till Guds ord och förstå vad det lär oss. En viktig väg som hjälper mycket i detta är trosundervisning eller katekes, där trons förkunnelse möter oss i vårt konkreta personliga och gemensamma liv. Det finns samtidigt också en annan, lika viktig väg, som är den att försöka leva tron så mycket som möjligt. Vi skall inte göra tron till en abstrakt teori där tvivlen mångfaldigas. I stället skall vi göra så att tron blir vårt liv. Låt oss praktisera tron genom att tjäna våra bröder och syskon, särskilt de mest behövande. Då försvinner många tvivel, för vi känner att Gud är närvarande och att evangeliet är sant i den kärlek som utan någon förtjänst från vår sida bor i oss och som vi delar med oss av till andra.

Kära bröder och systrar, vi kan alltså se att dessa bägge barmhärtighetsgärningar inte är något avlägset från vårt liv. Var och en av oss kan engagera sig i dem för att tillämpa Herrens ord när han säger att Guds kärleks mysterium inte har uppenbarats för visa och intelligenta, utan för de små (jfr Luk 10:21; Matt 11:25-26). Därför det viktigaste att vi undervisar om den kärlek med vilken Herren har älskat oss (jfr 1 Joh 4:10) för den är den visshet som hjälper oss att ta oss ur tvivlet. Det är en kärlek som är stor, självutgivande och definitiv. Gud backar aldrig med sin kärlek! Han kör framåt och sedan väntar han. Han ger sin kärlek för alltid, och vi måste känna att det är ett stort ansvar att vara dess vittnen genom att ge barmhärtighet åt våra bröder och systrar.