Påvens Angelus 1:a advent "Acceptera att Herren kommer och rör om i era planer!"

På kyrkoårets första dag , den första advent, bad påven Franciskus Angelus med de troende som hade samlats på Petersplatsen vid tolvslaget.

Påven sa att i och med det nya liturgiska året, börjar Guds folk en ny resa, och han uppmärksammade dagens evangelieläsning ur Matteus 24,37-44, om Herren som besöker mänskligheten.

”Det första besöket äger rum vid inkarnationen, Jesu födelse i Betlehem; det andra äger rum i nutiden: Herren besöker oss kontinuerligt, varje dag, han vandrar med oss ​​och det är en trösterik närvaro. Det tredje besöket nämner vi varje gång vi läser trosbekännelsen: ”åter kommer i härlighet för att döma levande och döda”. Idag på den första advent talar Herren om detta besök, denna ankomst, om vad som kommer att hända den sista tiden, och han berättar om vår vandrings mål.

”Guds ord framhäver kontrasten mellan vardagen och Herrens plötsliga ankomst”, fortsatte påven Franciskus och påpekade att det är alltid slående att tänka på timmarna före en stor naturkatastrof: ”Alla gör det de alltid gör utan att veta att deras liv är på väg att vändas upp och ner. Evangeliet vill absolut inte skrämma oss, men det vill öppna vår horisont mot en annan dimension, en som är större och som å ena sidan relativiserar de vardagliga sakerna, men som samtidigt gör dem värdefulla, ja avgörande. Relationen med Gud-som-kommer-och –besöker ger varje gest, varje sak ett annat ljus, en tyngd och ett symboliskt värde.

”Detta perspektiv uppmanar även till nykterhet, och utmanar oss att inte låta oss domineras av saker i denna värld, av världsliga saker, utan istället styra dem. Om vi tillåter oss att påverkas eller att överväldigas av dem, uppfattar vi inte att det finns något mycket viktigare: vårt yttersta möte med Herren. De vardagliga sakerna måste ha detta möte i sikte, på horisonten. Detta möte med Herren som kommer till oss. Vi läser i evangeliet att i det ögonblicket, kommer två män att vara ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar" (v 40). Detta är en inbjudan till oss att vara vaksamma. Eftersom vi inte vet när han kommer, måste vi alltid vara redo.”

”I denna adventstid är vi kallade att utvidga horisonten i våra hjärtan, att förundras över livet som skänker oss nyheter varje dag. För att göra detta måste vi öva oss på att inte vara beroende av vår trygghet, våra konsoliderade system, eftersom Herren kommer när vi minst kan ana det. Han kommer för att skänka oss en större och vackrare dimension."

Avslutningsvis uppmanade påven Franciskus de samlade att vända sig till Maria, Adventsjungfrun, som han kallade henne, och be henne "hjälpa oss att inte se oss som livets ägare, och inte göra motstånd när Herren kommer, men att vara redo att släppa in honom, vår efterlängtade gäst, och acceptera att han rör om i våra planer."