Barmhärtighet i det Gamla Testamentet

 

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Berättelsen om hur världen blir till är så välbekant för oss så att vi ibland inte tänker på hur unikt och enastående detta är, på att Skapelsen är ett mysterium som reflekterar Gud själv. För det finns bara ett enda skäl till att Gud skapade världen -  eftersom Han är god. ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8) och den gudomliga kärleken är därför alla skapade varelsers ursprung. Det är samma kärlek som upprätthåller deras existens och som leder dem mot deras mål - Gud själv. Gud älskar allt och alla som Han har skapat, utan undantag, för om Han inte gjorde det så skulle de helt enkelt inte finnas till. Våra liv är ett bevis på hur mycket Gud älskar oss.

Men som vi vet så syndade människan mot Guds kärlek. Hennes stolthet fick henne att vägra följa Guds ledning tillbaka hem till Hans eget hjärta och istället välja sin egen väg. Första Mosebok berättar om konsekvenserna av detta. Kain som dräper sin bror. Syndafloden. Babels torn. Men samtidigt så ser vi hur Gud inte förblir passiv inför all denna ondska, eftersom ”kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor 13:1-7). När Bibeln talar om Herrens vrede så är det i själva verket en mänsklig bild som profeterna använder för att uttrycka hur passionerad Guds kärlek är, hur mycket Han bryr sig om oss. I sin stora barmhärtighet låter Gud därför inte mänskligheten vara utelämnad åt sin egen ondska utan förbarmar sig över oss genom att utvälja en man - Abraham.

Genom det förbund som Gud ingår med Abraham och hans barn får Israels folk på ett särskilt sätt erfara Guds barmhärtighet. Men det förbund som Gud har slutit med dem för att rädda världen från dess synder bryter Israels folk gång på gång. I det Gamla Testamentets böcker, och särskilt hos profeterna, får vi osminkat och brutalt ärligt se alla de sätt som Israel syndar på. Det slutar aldrig väl för folket, för i sin outsägliga barmhärtighet låter Gud dem ibland få erfara en liten del av de eviga konsekvenserna som deras synd medför. När folket inser detta lyssnar de till profeterna och omvänder sig, likt den förlorade sonen, till Fadern. De vet att Gud är barmhärtig, eftersom Han själv har sagt det, och de vänder sig därför till Honom i sin nöd (2 Mos 34:6). I det Gamla Testamentet ser vi detta i flera av berättelserna. Några av alla de personer som utan att tveka, samtidigt som de är väl medvetna om sin egen syndfullhet, ropar till Herren i sin nöd är kung David, Job och Esther. Och precis som i Jesu liknelse om den förlorade sonen så springer Gud dem till mötes med vidöppna armar, som om Gud bara väntade på att få förlåta dem.

Vi talar ofta om Kristus som Kyrkans brudgum. Men den fullkomliga föreningen av självutgivande kärlek som äktenskapet representerar introduceras redan i det Gamla Testamentet, som i själva verket inte är något annat än Guds och mänsklighetens kärlekshistoria. Hos profeten Hesekiel läser vi skildringen om hur Jerusalem är Guds hittebarn och hustru. Herren förbarmar sig över Israel i hennes nöd och säger ”Du skall leva!” (Hes 16:6). Han tar hand om henne och betygar henne sin kärlek, ”Jag svor dig trohet och ingick förbund med dig, säger Herren Gud. Så blev du min” (Hes 16:8). Även profeten Hosea beskriver hur Gud är Fadern och Brudgummen, och Israel är Ruchama, den Älskade eller ”Hon får förbarmande” (Hos 2:1). För att inte tala om kärleksskildringen i Höga Visan. I Dives in Misericordia skriver den helige påven Johannes Paulus II: ”Herren älskar Israel med en särskild utväljande kärlek, mycket lik en makes kärlek, och därför förlåter Han dess synder och till och med dess otrohet och förräderi. När Han finner ånger och sann omvändelser så för Han sitt folk tillbaka till nåden. I profeternas förkunnelse så kännetecknar uttrycket barmhärtighet ’en särskild förmåga att älska’, som övervinner det utvalda folkets synd och otrohet” (Dives in Misericordia, n. 4, 1988). Genom profeten Jeremia talar Gud inte bara till Israel, utan till varje människa, när Han säger: ”Med evig kärlek älskar jag dig” (Jer 31:3). Hos profeten Jesaja läser vi även ett annat ord som Gud talar till varje människa: ”Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren” (Jes 54:10). Precis hur evigt detta förbund är visar Herren oss sedan i det Nya Testamentet, när Gud själv stiger ner från sin himmel och blir människa, ”ty så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son för att de som tror på Honom inte ska gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). 

Men mest av allt ser vi, som lemmar i Kristi Kropp, vårt eget liv i Guds förbund med Abrahams barn. Vi vet att Gud älskar oss, inte bara för att Han har räddat oss ut ur slaveriet i Egypten, utan även eftersom Han har dött och uppstått för att vi ska ha evigt liv. Ändå vet vi hur ofta vi själva faller, syndar och vänder oss bort från Gud. Det Gamla Testamentet visar oss då att hoppet aldrig är ute, att oavsett hur allvarlig vår synd är så får vi alltid vända om till Gud. Han är den trofaste och barmhärtige Fadern som aldrig lämnar oss. Och tillsammans med hela det judiska folket kan vi därför få lovprisa Herrens barmhärtighet genom Psaltarpsalmerna.