Påven stänger heliga porten "Men Jesu Heliga Hjärtas port förblir öppen"

På kyrkoårets sista söndag, då den katolska kyrkan firar Kristus Konungens högtid, avslutade påven Franciskus Barmhärtighetens jubelår med en högtidlig mässa på Petersplatsen. Vid mässan koncelebrerade de 17 nya kardinalerna, tillsammans med de andra kardinalerna i kardinalskollegiet som närvarade i Rom, biskopar och präster. Sedan tidig morgonstund hade tusentals troende sakta fyllt Petersplatsen för att delta vid den högtidliga mässan som inleddes med att påven stängde den heliga porten. Vid slutet av mässan bad de troende Angelus tillsammans med påven Franciskus som avslutade jubelåret med att skriva under ett apostoliskt brev ”Misericordia et Misera” – Barmhärtig och arm” – som riktar sig till hela kyrkans folk.

Påven inledde sin predikan med att tala om det paradoxala i Kristi regalitet, då man ser honom, Guds utvalda, universums kung i kulmen på hans frälsningsverk, korsfäst – där han framstår som erövrad, snarare än att han vunnit:

”Hans tron ​​är korset; hans krona är gjord av törnen; han har inte dyrbara kläder, utan är fråntagen sin tunika; han bär inga ringar på sina fingrarna, utan hans händer är genomborrade av spikar; han har ingen skatt, utan säljs för trettio silverpenningar.”

”Jesu kungarike hör inte till denna värld (jfr Joh 18:36); men just på grund av detta, är vi friköpta och förlåtna, som aposteln Paulus säger i den andra läsningen  (jfr Kol 1,13-14). För storheten i hans rike är inte makt enligt den definition den här världen ger den, utan kraften i Guds kärlek, en kärlek som kan nå och hela allt. Kristus sänkte sig till oss av denna kärlek, han levde vårt mänskliga lidande, han fick uppleva det lägsta i vårt mänskliga tillstånd: orättvisa, svek, övergivenhet; han upplevde döden, graven, dödsriket. På så sätt sökte sig vår kung till universums gränser för att omfamna och rädda varje levande varelse. Han ville inte fördöma oss, inte heller ville han besegra oss, han bortser aldrig från vår frihet, men han banade en väg, den ödmjuka kärlekens väg som förlåter allt, hoppas allt och upprätthåller allt (jfr 1 Kor 13: 7). Denna kärlek vann ensam och fortsätter att vinna över våra värsta fiender: synden, döden och rädslan.”

”Det skulle inte vara mycket värt att tro på Jesus Kristus som universums kung, om vi inte gör honom till Herre över våra egna liv: allt detta är tomt prat om vi inte personligen ta emot Jesus och acceptera hans sätt att vara kung på”, fortsatte påven och beskrev frestelser, fallgropar och förebilder, med hjälp av de  som deltog under Kristi kostfästelse, folket som tittade på, de nära korset och förbrytarna.

”Först och främst folket: "folket stod och såg" (Luk 23:35) -  ingen säger ett ord, ingen närmar sig. Folket håller sig på avstånd, bara för att se vad som händer. Samma människor som tidigare hade flockats runt Jesus när de behövde något håller sig nu på avstånd.” Påven sa att även vi frestas att ta avstånd när inte våra förväntningar blir uppfyllda, eller när vi inte helt kan acceptera skandalen i Jesu ödmjuka kärlek som stör vårt ego.

”Men ett heligt folk som har Jesus som sin kung, är kallade att följa hans sätt att älska på med en konkret kärlek, och varje dag fråga sig: Vad ber Kärleken mig idag? Var uppmanar den mig att gå? Hur svarar jag Jesus med mitt liv?”

”Den andra gruppen är ledare, soldater och en förbrytare: De försöker provocera Jesus: "Rädda dig själv!" (Luk 23: 35,37,39). Denna frestelse är ännu värre än den första, att ta avstånd. Här frestar man som djävulen: ge upp Guds sätt att regera på! Regera på världens sätt: kom ner från korset och döda dina fiender! Om du är Gud, visa din makt och överlägsenhet!”

”Denna frestelse är ett direkt angrepp på kärleken.  Rädda dig själv. Rädda inte andra, utan dig själv. Låt jaget triumfera med kraft och ära. Jesus svarar inte, han reagerar inte, försvarar sig inte, han försöker inte övertyga dem. Han fortsätter i stället att älska; han förlåter, och lever prövningen enligt Faderns vilja, säker på att kärleken kommer att bära frukt.”

För att nå Kristi kunglighet är vi kallade att kämpa mot denna frestelse, kallade att fästa vår blick på den korsfäste, för att vara mer trogna honom. Hur ofta frestas vi inte av att kliva ner från korset, fly undan det, lockade av makt och framgångar.

”Hur många gånger söker vi inte bekvämligheter och vissheten som erbjuds av världen. Hur många gånger har vi inte frestats att komma ner från korset. Lockelsen av makt och framgång verkar vara ett enkelt och snabbt sätt att sprida evangeliet, på, och snart glömmer vi hur Guds rike fungerar.” Påven uppmanade här kyrkan att inte falla för enkla och snabba metoder att sprida evangeliet på, ”som kan utgöra ett hinder”, utan istället alltid låta ”Kristi eviga och ödmjuka kungarike orientera oss, utan att underkasta sig under osäkra kungariken, eller tidens föränderliga krafter.”

Påven nämner slutligen den andra förbrytaren som ber Jesus : ”tänk på mig när du kommer in i ditt rike". Denna person såg på Jesus och trodde på hans rike. Han var inte sluten i sig själv, utan vände sig snarare till Jesus, med sina fel, sina synder och sina bekymmer. Han bad om att bli ihågkommen, och han upplevde Guds nåd: "redan idag kommer du att vara med mig i paradiset".

”Så fort vi ber Gud att bli ihågkomna, minns han oss. Han är alltid redo att helt sudda ut vår synd, eftersom hans minne - till skillnad från vårt eget - inte registrerar det onda eller orättvisorna som har gjorts mot honom. Gud lägger inte synden på minne, bara oss, var och en av oss, vi som är hans älskade barn.”

Låt oss be om denna Guds gåva att minnas, att aldrig stänga porten till försoning och förlåtelse, utan att veta hur man ska gå bortom onda splittringar och öppna hoppets vägar. För även om den heliga porten stängs, förblir den sanna barmhärtighetens port, som är Jesu Heliga Hjärta, förevigt öppen.

Påvens sista tankar gick till Jungfru Maria, som stod vid korsets fot när förbrytaren fick sin förlåtelse: ”Vi anförtror henne, Barmhärtighetens Moder och kyrkans Moder, varje situation vi befinner oss i, varje bön, i hennes barmhärtiga blick kommer de alltid finna ett svar.”