Hela påvens jubelårskatekes - Barmhärtighet och införlivande

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Lördagen den 12:e november höll påven en extra audiens och talade då om att barmhärtigheten införlivar alla. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Barmhärtighet och införlivande

På denna sista lördagsaudiens under jubelåret tänkte jag presentera en viktig sida av barmhärtigheten: inte införlivande gration. I sin kärleksplan vill Gud nämligen inte utesluta någon, för han vill införliva alla. Till exempel gör han oss till sina barn i Kristus genom dopet och medlemmar av hans kropp som är kyrkan. Och vi kristna är kallade att använda samma kriterium. Barmhärtigheten är den metod och stil med vilka vi försöker införliva andra i vårt liv och undviker att sluta oss i oss själva och i vår egoistiska trygghet.

I Matteusevangeliet bjuder Jesus in alla människor: “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (11:28). Ingen är utesluten från denna maning för Jesu uppdrag är att uppenbara Faderns kärlek för varje människa. Vår uppgift är att öppna vårt hjärta, lita på Jesus och ta emot detta kärleksbudskap, som låter oss träda in i frälsningens mysterium.

Denna sida av barmhärtigheten, införlivandet, visar sig i att öppna famnen för att ta emot utan att utesluta; utan att dela in andra utifrån social ställning, språk, ras, kultur eller religion: framför oss står bara en människa som vi skall älska så som Gud gör. Den jag möter i mitt arbete, i mitt kvarter, är en människa att älska, så som Gud älskar. ”Men han eller hon kommer från ett annat land, en annan religoio, en annan ... Det ären människa som Gud älskar och som jag måste älska”. Detta är att införliva.

Vi möter många trötta människor som tyngs av bördor också idag. På gatan, på offentliga kontor, på läkarmottagningar... Jesus fäster sin blick på vart och ett av dessa ansikten, också genom våra ögon. Och hur är vårt hjärta? Är det barmhärtigt? Och vår tanke och gärning, är den införlivande? Evangeliet kallar oss att urskilja ett stort verk av införlivande i mänsklighetens historia, ett verk som helt och fullt respekterar friheten hos varje människa, gemenskap och folk, men som kallar alla att bli en familj av bröder och systrar, i rättvisa, i solidaritet och fred, att vara en del av kyrkan, som är Kristi kropp.

Hur sanna är inte Jesu ord som inbjuder alla trötta människor som tyngs av bördar att komma till honom för att finna vila! Han vidöppna famn på korset visar att ingen är utesluten från hans kärlek och hans barmhärtighet. Det mest omedelbara uttrycket som tar emot oss och införlivar oss i honom är hans förlåtelse. Vi behöver alla förlåtas av Gud. Och vi behöver alla möta bröder och systrar som hjälper oss att gå till Jesus, att öppna oss för gåvan han gett oss på korset. Låt oss inte hindra varandra! Låt oss inte utesluta någon! Tvärtom, låt oss med ödmjukhet och enkelhet göra oss till redskap för Faderns införlivande barmhärtighet. Den heliga modern kyrkan förlänger i världen den döde och uppståndne Kristi stora omfamning. Också Petersplatsen med sin kolonnad uttrycker denna omfamning. Låt oss dras med i denna rörelse av införlivande av andra för att bli vittnen för den barmhärtighet med vilken Gud har tagit emot och tar emot var och en av oss.