Vad sa påven egentligen om kvinnor och män i Sverige?

Efter påven Franciskus resa till Sverige har den mediala uppmärksamheten främst riktat sig på ett av påvens svar till journalisternas frågor under presskonferensen på planet på hemresan. Frågan var uppdelad i flera: vad tycker påven om att Svenska kyrkan har en kvinna som ärkebiskop? Är det realistiskt att förvänta sig kvinnliga präster i den katolska kyrkan under de närmaste årtiondena? Och om inte, varför? Är katolska präster rädda för konkurrensen?

Fyra frågor som påven Franciskus ordagrant svarade följande på:

”När jag studerade landets historia, som vi just besökt, såg jag att det fanns en drottning som hade blivit änka tre gånger ... och jag sa till mig själv: De svenska kvinnorna är mycket starka, mycket duktiga. Därför söker sig en del svenska män kvinnor av en annan nationalitet. Jag vet inte om det är sant, men.... Vad gäller prästvigningen av kvinnor har Johannes Paulus II sagt sista ordet klart och tydligt, och det kvarstår. Vad gäller konkurrens vet jag inte.”

”Om vi läser den helige Johannes Paulus II:s uttalande ordentligt är det i den linjen. Men kvinnor kan göra många saker bättre än män. Även inom det dogmatiska området. För att förtydliga och kanske ge klarhet och inte bara referera till ett dokument så finns det två dimensioner i den katolska kyrkoläran: Petrus dimensionen, apostlarna – Petrus och apostlarnas kollegium, som är biskoparnas pastorala uppdrag. Och den Marianska dimensionen, som är Kyrkans kvinnliga dimension. Detta har jag pratat om flera gånger tidigare.”

Påven fortsatte:

”Vem är viktigast i kyrkans teologi och mystik: apostlarna eller Maria, på Pingstdagen? Jo, det är Maria. Dessutom är kyrkan kvinna. Kyrkan är Jesu Kristi brud. Det är ett äktenskapligt mysterium. I ljuset av detta mysterium förstår man de två dimensionerna: Petrus, det vill säga biskopsämbetet, och Maria, kyrkans moderlighet, dock i djupare bemärkelse. Kyrkan kan inte finnas utan den kvinnliga dimensionen för kyrkan är själv kvinna.”

Påven Franciskus ord krockade med den svenska gällande uppfattningen att män och kvinnor ska till det yttersta möjliga ha samma uppgifter, i tanken att det egentligen inte finns skillnader mellan män och kvinnor, och de skillnader som finns är tecken på ett icke jämställt samhälle och bör därför eftersträvas att utplånas. En kulturell krock, som inte berodde så mycket på att påven är en 80-årig man från Latinamerika, utan främst på grund av den katolska kyrkans lära om män och kvinnor.

Påven säger ibland att Guds avbild inte är mannen – Guds avbild är mannen tillsammans med kvinnan. Han är mån om att framhäva den komplementaritet som finns i förhållandet mellan man och kvinna, där komplementaritet inte betyder att den ena kompenserar där den andre brister. Komplementariteten är snarare en harmonisk dynamik som är i centrum för hela skapelsen. Skaparens tanke bakom allt komplementärt i skapelsen, är harmoni.

Harmoni, inte konkurrens. Om kyrkan inte skulle skatta Maria så högt skulle man notera en obalans mellan män och kvinnor, och kvinnor skulle stäva efter manliga uppdrag i bristen på kvinnligt värde i kyrkan. Men eftersom det inte är fallet behöver kvinnor i den katolska kyrkan inte önska att de kunde göra det männen är kallade till, faderskap, utan det som kvinnorna är kallade till, dvs moderskap. Gemensamt har uppgifterna ansvar och omsorg, uppoffring och tjänst. Gemensamt är även behovet av både moderskap liksom faderskap, för att kyrkans föräldraskap ska vara fullkomligt.

Om man läser mellan raderna på påvens uppskattning över de duktiga svenska kvinnornas styrka, fanns en oro för solipsism och självtillräcklighet, vilket livnär en falsk frihetsuppfattning. Påven talar även ofta om klerikalism och karriärism som hinder i att leva sin kallelse, och då riktar han inte bara sina varning till män, till präster, utan även till kvinnor i kyrkan.

Som påven sa i sitt svar, är det sant att han ofta nämner vikten av kvinnor i kyrkan, kvinnliga tänkare, kvinnliga filosofer och teologer, och även om starka kvinnor inte fattas i den katolska kyrkans rika historia, så ser man att kyrkan idag mer medvetet ser kvinnor som lärare i påvliga universitet, och om man ser vilka som anställs i Vatikanen eller vid den Heliga Stolen är det lite fler kvinnor är män den senaste tiden. Ett exempel är att det nya kommunikationssekretariates anställda teolog är en kvinna, prof.Nataša Govekar. 

I en könskamp där motparten är ett fiende att besegra, utvecklas en destruktiv relation mellan kvinnor och män. Detta varnade kardinal Ratzinger mot i ett dokument från 2004, om kvinnors roll i kyrkan. För att relationen mellan män och kvinnor ska uppnå sin rätta balans bör man undvika misstänksamhet och fördomsfulla, defensiva motsättningar sinsemellan. Bådas uppgifter, är viktiga, om ibland olika, och beroende av varandra. Mänskligheten behöver inte bara att kvinnor är kvinnor, och att män är män, utan att de bemöter världens utmaningar tillsammans, sida vid sida.