Påven till fängelseintagna "Guds nåd och ert ansvar gör en hoppfull framtid möjlig"

“Där det finns en person som har gjort fel, där är Faderns barmhärtighet ännu mer närvarande.” Det sa påven Franciskus när han på söndagsmorgonen firade mässan i Peterskyrkan i samband med de fängelseintagnas jubelår. 1000 fängelseintagna från 12 olika länder hade kommit till Rom, och allt som allt deltog 4000 personer i mässan. Om och om igen påminde påven Franciskus om att se på framtiden med hopp, framtiden som är en Guds gåva.

Under påvens procession in i kyrkan var många rörda och man såg intagna och före detta intagna gråta med händerna för ögonen eller knäppa i bön. Ord om förlåtelse och hopp klingade mellan valven, då påvens predikan utgick från dagens liturgiska läsningar om ett hopp som aldrig gör en besviken, då det har sina rötter i Gud.

”Hoppet är en gåva från Gud. Vi måste be om det. Hoppet finns i djupet av varje mänskligt hjärta, för att lysa upp våra livssituationer som ofta är grumlade av sorg och smärta”, sa påven och uppmanade till att värna om hoppets rötter.

”Om en person har gjort ett misstag, är Faderns barmhärtighet ännu mer närvarande, för att mana till omvändelse, förlåtelse, försoning och fred.”

Påven sa att ”naturligtvis, förtjänar varje överträdelse av lagen att man döms; och frihetsberövandet är den tyngsta form av bestraffning, eftersom det berör personens innersta kärna. Ändå kan man fortsätta hoppas. En sak är det vi förtjänar för det onda vi har gjort; men samtidigt låter hoppet oss fortsätta andas, och det kan inte undertryckas av något eller någon. Vårt hjärta hoppas alltid på det bästa: och det är vi skyldiga Guds barmhärtighet som alltid kommer oss till mötes och aldrig överger oss.”

”Gud ger inte upp tills han har återfunnit det sista förlorade fåret, och om Gud hoppas, kan ingen bli fråntagen sitt hopp. Hoppet är det inre beviset på Guds barmhärtighet, han som ber oss att se framåt och att vinna, med tron och genom att överlämna sig till honom, över ondskans och syndens attraktioner.”

Påven förklarade sedan för de samlade vad ett jubelår är, ett försoningens år, och han tillade att ”ibland infinner sig en viss hycklande inställning i förhållande till intagna, som om man bara ser dem som  människor som har gjort fel. Alla kan göra fel, på ett eller annat sätt gör vi det - det är dubbelmoral att säga att människor omöjligt kan förändras, rehabiliteras, återanpassas till samhället. Även andra är fängelslade, fångar i fördomar, eller slavar under den falska bekvämlighetens avgud, när man lever i ideologiska system eller driver absoluta regler för marknaden som krossar människor, så står man i själva verket i individualismens och självtillräcklighetens trånga cell, berövade på sanningen som gör oss fria. Att peka finger åt någon som har gjort fel kan inte vara en ursäkt för att dölja sin egen motsägelsefulhet.”

Inför Gud är ingen rättfärdig. Men ingen kan leva utan vissheten om att bli förlåten. Lås er därför inte i det förflutna. Vi kan inte skriva om vår förflutna historia. Men historien som börjar idag, inför framtiden, är ännu inte skriven, den måste skrivas av Guds nåd och ert personliga ansvar. Genom att lära av misstagen  i det förflutna, kan man öppna ett nytt kapitel i livet. Låt oss inte falla för frestelsen att tro att vi inte kan förlåtas. Oavsett, hur litet eller stort det är som hjärtat dömer oss till ”är Gud större än vårt hjärta” (1 Joh 3:20), Det vi måste göra är att lita på Guds barmhärtighet, den enda som kan läka vissa sår. Och om man besvarar våld med förlåtelse kan även det ondskefulla hjärtat besegras av kärleken, och vinna över alla former av ondska. På så vis väcker Gud autentiska vittnen om Guds barmhärtighet, både bland offer och förövare.

Påven avslutade med att nämna den Mariastaty vid altaret denna söndag, Maria med Jesusbarnet i famnet, och i hans händer trasiga kedjor -  slaveriets och fångenskapens uppbrutna kedjor. "Må hennes blick fylla era hjärtan med hopp om ett nytt värdigt liv, fyllt av frihet och präglat av att ni tjänar er nästa.