Hela påvens katekes-33 Ge mat åt hungrande och dryck åt törstiga

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 19 oktober fokuserade påven på att ge mat åt ungrande och dryck åt tröstiga. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

33 Ge mat åt hungrande och dryck åt törstiga

En av följderna av det man kallar ”välstånd” är att människor stänger in sig och blir okänsliga för andras behov. Man gör vad man kan för att lura dem genom att framställa kortvariga livsstilar som försvinner efter några år som om vårt liv var ett mode som man skall följa och byta varje årstid. Så är det inte. Man måste ta emot och ta tag i verkligheten som den är, och den låter oss ofta möta situationer där det finns akuta behov. Därför räknar man bland barmhärtighetsgärningarna att ge mat åt hungrande – och det finns det många av idag – och att ge gryck åt törstande. Media berättar ofta om befolkningar som saknar mat och vatten med allvarliga följder särskilt för barnen.

Inför vissa nyheter och särskilt vissa bilder blir opinionen gripen och det uppstår olika hjälpkampanjer för att stimulera solidariteten. Donationerna blir generösa och på så sätt kan man bidra till att lindra många människors lidande. Denna form av nästankärlek är viktig, men kanske rör den oss inte direkt. Men när vi går på gatan och stöter på en behövande människa, eller om en fattig kommer och knackar på vår dörr, då är det annorlunda, för då står vi inte längre inför en bild utan blir i stället direkt berörda. Det är inte längre något avstånd mellan mig och honom eller henne och jag känner mig ifrågasatt. Den abstrakta fattigdomen ifrågasätter oss inte, den gör att vi börjar tänka och klaga; men när vi ser fattigdomen i en människas kött, hos en man, en kvinna eller ett barn, då ifrågasätter det oss. Därför brukar vi undvika behövande, vi brukar inte närma oss dem, och i stället sminkar vi de behövandes verklighet med modevanor för att avlägsna oss från dem. Det finns inte längre något avstånd mellan mig och den fattige när jag möter honom. Hur reagerar jag då? Ser jag åt andra hållet och går vidare? Eller stannar jag upp för att tala med honom och ta reda på hur han hard et? Och om du gör det är det säkert något som säger: “Den där är galen för han talar med en fattig.” Ser jag efter om jag på något sätt kan ta emot den människan eller försöker jag befria mig så fort som möjligt? Men den människan kanske bara ber om det mest nödvändiga: något att äta och dricka. Låt oss tänka efter: hur ofta ber vi inte ”Fader vår”, och ändå lyssnar vi inte på riktigt till orden ”ge oss idag vårt dagliga bröd”.

I bibeln säger en psaltarpsalm att Gud är han som “ger bröd åt allt levande” (Ps 136:25). Det är hårt att svälta. Det vet de som har varit med om krig eller hungersnöd. Ändå upprepas denna erfarenhet varje dag vid sidan av överflöd och slöseri. Aposteln Jakobs ord är ständigt aktuella: “Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död” (Jak 2:14-17) för den är oförmögen att göra något, att praktisera nästankärlek, att älska. Det finns alltid någon som hungrar eller törstar och behöver mig. Denne fattige behöver mig, min hjälp, mitt ord, mitt engagemang. Det gäller oss alla.

Det är också vad Jesus säger när han ser alla människor som följt honom i flera timmar och frågar sina lärjungar: “Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” (Joh 6:5). Lärjungarna svarar: “Det är omöjligt, det är bättre att du skickar hem dem…” I stället säger Jesus till dem: “Nej. Ge dem själva något att äta” (jfr Mark 14:16). Han tar de få bröd och fiskar de hade med sig, välsignar dem, bryter dem och låter dem dela ut dem till alla. Det är en viktig lektion för oss alla. Det lilla vi har, om vi lägger det i Jesu händer och delar det med tro blir det en överflödande rikedom.

Påven Benedictus XVI säger i sin encyklika Caritas in veritate: “Att ge hungrande att äta är ett etiskt imperativ för hela världskyrkan. […] Rätten till mat liksom rätten till vatten är viktiga för att man skall kunna utöva andra rättigheter. […] Därför måste det mogna fram ett solidariskt medvetande om att mat och tillgång till vatten är universella rättigheter för alla människor utan åtskillnad eller diskriminering” (nr. 27). Vi får inte glömma Jesu ord: ”Jag är livets bröd” (Joh 6:35) och “är någon törstig, så kom till mig och drick” (Joh 7:37). Dessa ord är en provokation för alla oss troende. De provocerar oss att erkänna att vår relation till Gud går genom att ge hungrande mat och törstande dryck, en Gud som har uppenbarat sin barmhärtighets ansikte i Jesus.