2016-10-18 18:37:00

"En trogen präst dör ensam som Jesus, men inte övergiven av Herren"


På tisdagsmorgonen firade påven Franciskus mässan i Sankta Martas kapell inför en liten skara troende. I dagens predikan utgick han från Timoteus andra brev för att tala om hur apostlarna, även aposteln Paulus, i slutet av sitt liv upplevde både ensamhet och övergivenhet, men att de aldrig föll offer för bitterhet.

"Ensamma, bedjande, övergivna och förföljda.” Hur är det möjligt, frågade sig påven Franciskus. ”Den store Paulus, som hade lidit så mycket, som rest hit och dit för att predika evangeliet, som hade förklarat för apostlarna att Herren ville att kyrkan skulle vara öppen för hedningarna, den store Paulus  som i sin bön steg till den sjunde himlen, och som hört det ingen hade hört förut: den store Paulus, där, i ett litet rum i ett hus, här i Rom, i väntan på resultatet av kampen hans lärjungar förde. Inte i bitterhet, men i en inre ödeläggelse avslutade Paulus sitt liv.”

Påven förklarade att liknande var fallet för Petrus och den store Johannes Döparen,  som från cellen, ”ensam och bekymrad" skickade sina lärjungar att fråga Jesus om han verkligen var Messias och som slutar sitt liv halshuggen för en ballerinas infall och en äktenskapsbryterskas hämnd”. Påven nämnde även ett av vår tids helgon med ett liknande öde, den helige Maximilian Kolbe, som "drev en apostolisk rörelse över hela världen och gjorde så mycket gott" och som dog i cellen på ett koncentrationsläger.

”När en apostel är trogen förväntar han sig inget annat slut än det Jesus led. Men Herren är nära, och aposteln överger inte Herren och där finner han sin kraft. Så dör Paulus. "Detta är evangeliets lag: om fröet inte faller till marken och dör, kan det inte bära frukt." Sedan kommer uppståndelsen. En teolog från de första århundradena sa att martyrernas blod är kristendomens frön.

"Att dö som martyrer, som Jesu vittnen är fröet som dör och ger frukt och fyller jorden med nya kristna. När en präst lever detta blir han inte bitter: kanske upplever han en ödeläggelse, men med vissheten att Herren är med honom. Men om en präst under sitt liv har varit upptagen av andra saker istället för de troende, som t.ex karriär, pengar och materiell välfärd så kommer han i slutet av livet inte vara ensam, utan kanske omgiven av släktingar som väntar på sitt arv.”

Påven avslutade med att beskriva sina besök i vårdhem för äldre präster. ”Jag möter många, många goda gamla präster som har gett sitt liv till de troende. Där sitter de, sjuka, lama, rullstolsbundna, men med ett leende. De mår bra för de känner Herrens närhet. Och deras ögon tindrar när de när de frågar mig: "Hur mår kyrkan? Hur går det för stiftet? Finns det kallelser? Fram till slutet, ger de sina liv till andra, eftersom de är fäder.

”Låt oss återgå till Paulus. Ensam, förföljd, övergiven av alla, om inte Herren Jesus: "Endast Herren stod mig nära!" Prästen måste ha denna försäkran: om han går Jesu väg kommer Herren att vara nära honom vid slutet. Låt oss be för prästerna som är vid slutet av sina liv, och som väntar på att Herren tar dem med sig. Vi ber att Herren ger dem styrka och trygghet i att även om de känner sig sjuka och ensamma, så är Herren med dem, nära dem. Må Herren ge dem styrka. "








All the contents on this site are copyrighted ©.