Påven firade vesper med den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury

I kyrkan uppkallad efter den helige aposteln Andreas och den helige påven Gregorius al Celio firade påven Franciskus på onsdagseftermiddagen en ekumenisk vesper tillsammans med den anglikanska ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby, för att fira 50-årsminnet av det första mötet mellan påven Paulus VI och den dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Michael Ramsey, som inledde en teologisk ekumenisk dialog. Deltog gjorde den Internationella anglikansk-katolska enhetskomissionen.

Innan de sände ut 19 par biskopar i världen, skrev påven Franciskus och den anglikanska gemenskapens primat Justin Welby, under en gemensam deklaration som försäkrade om deras vilja att övervinna de återstående hinder i trosfrågor och med en konkret ekumenik fortsätta att bemöta de gemensamma frågorna.

I sitt tal tog påven Franciskus fasta på att påven Gregorius sände ut Canteburys förste ärkebiskopen S:t Augustinus av Cantebury, tillsammans med munkarna som  följde honom, från denna heliga plats, till de anglosaxiska länderna, och inledde så en stor sida i evangelisationens historia. ”Här har vi en gemensam historia, som binder oss oskiljaktigt”, sa påven.

Påvens predikan under vespern fokuserade på Gud som den Gode Herden: ”Vi har den fasta övertygelsen att Gud älskar att bo bland oss, hans flock och dyrbar skatt. Han är en outtröttlig herde som fortsätter att verka (jfr Joh 5:17), och att uppmuntra oss att gå mot större enhet, som endast kan uppnås med hjälp av hans nåd.

Påven talade om ansvaret i kallelsen, att samtidigt främja enhet i den kristna familjen och enhet i den mänskliga familjen. Och han uppmanade till att innan man påbörjar någon hjälpaktion eller liknande, då frågar sig: Varför gör vi inte detta tillsammans med anglikaner; Kan vi vittna om Jesus genom att agera tillsammans med katoliker?

”Detta kräver en vågad och verklig ekumenik, alltid på jakt att öppna nya vägar”, sa påven. ”I enligt med Herrens pastorala metodik som profeten Hesekiel påminner oss om: att söka efter det förlorade fåret, att föra det tillbaka till fållan, att läka det om det är sårat, och bota det om det är sjukt (34,16).”

Lammets segrande kärlek över synd och död är det sanna förnyande budskapet som vi måste föra till de förlorade idag, och till dem som ännu inte har glädjen att känna till den Gode Herdens medkännande ansikte och barmhärtiga omfamning.

Avslutningsvis påminde dock påven om att ibland måste herden göra det motsatta, och använda sin stav för att mota och föra ut fåren ur fållan, ”fåren som tenderar att stå för nära varandra och uppmana de som vill stanna kvar instängda att gå ut – herden måste hjälpa hjorden att gå ut och förkunna evangeliets glädje; inte i stängda snäva cirklar, i kyrkliga "mikroklimat" som bara bidrar till dimma och moln.” Här behöver vi de stora missionärernas hjälp och förebild, genom vilka den Helige Ande verkar.

”Må Herren nu ge oss en förnyad iver att enas och missionera.”

Även på torsdagen mötte påven Franciskus ärkebiskop Welby, under en privat audiens i det apostoliska palatset. Efteråt berättade ärkebiskopen att de hade talat om vikten av bön och att bönen gör plats för nåden. Nyckelfrågan hade varit: ”var är den ekumeniska dialogen på väg?” och påven hade upprepat som han har sagt tidigare att vi måste ”gå tillsammans” och ”vi måste tala med varandra medan vi vandrar”. Det hade varit ett avspänt möte med mycket skratt. De hade även berört barmhärtigheten som något som ”världen vill ha men inte vet var de ska få tag på”. Man hade inte talat nämnvärt om de för ekumeniken känsliga ämnena som interkommunion och sexualitet.