Påven emeritus Benedictus XVI firar 65 år som präst

På tisdagen firade påven emeritus Benedictus XVI 65 år som präst. Han prästvigdes i katedralen i Freising den 29 juni, 1951 av kardinal Faulhaber, tillsammans med sin bror George och 42 andra seminarister. Detta firade i Vatikanen på förmiddagen, även om i mer tillbakadragna omständigheter, enligt Benedictus XVI önskan. Påven Franciskus deltog, liksom Troskongregationens prefekt kardinal Muller och kardinalskollegiets dekan, kardinal Sodano.

Påven Franciskus höll ett tal till påven emeritus i vilket  han tog upp Benedictus XVI tankar om prästämbetets sökande efter den älskade. ”Detta har du vittnat om och fortsätter att vittna om”, sa han.

”Ers helighet fortsätter att tjäna kyrkan, och upphör aldrig att bidra med beslutsamhet och visdom till hennes tillväxt. Du gör det från det lilla klostret Mater Ecclesiae i Vatikanen som  på detta vis vittnar om motsatsen till dagens tendens att skrota åldrande i ett bortglömt hörn när deras krafter avtar. Detta gör det möjligt för mig, din efterträdare som har valt att kalla sig Franciskus. Den helige Franciskus andliga resa började i San Damiano, men den verkliga platsen han älskade och ordens hjärta är Porziuncola, där han vigde sitt  liv till Gud. En liten plats tillägnad Maria kyrkans Moder. Försynen ville att du, käre medbroder, och kom till en så att säga franciskans plats från vilken du sprider lugn, en frid, en kraft, förtroende, mognad, tro, engagemang och lojalitet, som gör mig så gott och fyller mig och hela kyrkan med kraft.”

Påven avslutade med att be påven emeritus fortsätta leva i och vittna om Guds barmhärtiga kärlek.

I kardinal Gerhard Müllers hälsning till påven emeritus tackade han honom för att  under många år ha uppmanat oss att förtröstansfullt överlämna våra liv till den Uppståndne Jesu mystiska och god plan. Han nämnde påven emeritus bok som nu i dagarna kommer ut ”Att lära ut och lära sig Guds kärlek” (Die Liebe Gottes Lehren und Lernen).

”Du har tillhört denna Kärlek i sextiofem år genom det prästerliga sigillet, tillsammans med din bror Georg, på apostlarna Petrus och Paulus högtid, som tillsammans var en förebild för ditt uppdrag. Paulus  i att förkunna Guds Ord och Petrus i att bekräfta sina bröder i tron.”

Kardinal Angelo Sodano citerade Benedictus XVI:s egna ord om sin prästvigning: "När jag låg där framstupa på marken och omsluten av helgonlitaniorna, insåg jag att vi inte är ensamma på denna väg, med den stora mängd helgon som vandrar med oss.”’

Kardinal Sodano sa att kyrkan är tacksam över att påven lovade att inte överge den, då han i februari 2013 meddelade sitt beslut att avgå: ” det är för att jag ska fortsätta att tjäna med samma engagemang och samma kärlek som jag har försökt att göra så här långt, men på ett sätt som är mer lämpat för min ålder och min styrka", som påven emeritus då sa.

”Må Gud beskydda dig och bevara dig”, sa kardinal Sodano.

Påven emeritus Benedictus XVI tackade för talarnas ord och lyckönskningar när han sa: 

Helige fader, kära bröder,

För 65 år sedan, skrev en präst som vigdes samtidigt som mig på sitt minneskortet för den första mässan, med undantag för namn och datum, endast ett ord på grekiska: "Eucharistomen" övertygad om att med detta ord, i dess många dimensioner, hade han sagt allt som behövde sägas vid denna tidpunkt.

"Eucharistomen", är att uttrycka mänsklig tacksamhet, ett tack till alla. Tack särskilt till dig, helige fader! Er godhet, från första stund efter valet, när som helst i mitt liv här, har verkligen berört mig på djupet. Mer än i Vatikanträdgårdarna, med sin skönhet, är er godhet den plats där jag bor: Jag känner mig beskyddad. Tack för dina ord.Jag hoppas att du kommer att kunna fortsätta med oss alla på denna Gudomliga Barmhärtighetens väg, och visa Jesu väg, vägen mot Jesus, vägen mot Gud.

Tack också till er, ers eminens [kardinal Sodano], för era ord som verkligen berörde mitt hjärta: "Cor ad cor loquitur". Du påminde om stunden för min prästvigning. Jag kan bara säga att med dessa ord, har du tolkat kärnan i min vision av prästämbetet.

Tack, kardinal Müller, för ditt arbete att presentera mina texter om prästämbetet, där jag försöker hjälpa mina medbröder att förstå Herrens mysterium i vilket han agerar genom våra händer.

"Eucharistomen" vid den tiden ville min vän Berger inte bara uttrycka den mänskliga tacksamheten, utan naturligtvis den djupaste liturgiska meningen i ordet - "gratias agens benedixit Fregit deditque". "Eucharistomen" påminner oss om verkligheten i vår tacksägelse i den nya dimension som Kristus gav den. Han har förvandlat korset, lidandet och allt ont i världen, till tacksägelse, och så till välsignelse. I princip har han transsubstantierat livet och världen och gett och fortsätter varje dag att ge oss det sanna livets bröd, som överstiger världen genom kraften i hans kärlek.

I slutändan infogar vi oss i detta Herrens "tack", för att därmed verkligen få nytt liv och kunna hjälpa till att transsubstantiera världen: att det inte må vara en dödens värld, utan en värld där kärleken har vunnit över döden.”