"Min moder Elisabeth Hesselblad“ – 90-årig präst minns

En katols 90-årig präst, fader Vello Salo från Estland minns sitt första möte med Moder Elisabeth Hesselblad. Trots sin höga ålder kommer han till Rom för att delta vid helgonförklaringen på söndag. Under en tid var han ansvarig för den estniska redaktionen på Vatikanradion. Med egna ord beskriver han sin vänskap med saliga Moder Elisabeth här: 

"För 70 år sedan hade Europa mycket mera flyktningar än idag. Vid midsommar 1945 kom en artonårig pojke – en flykting –  till finska ambassaden i Rom och frågade om goda råd. Aldrig hade han kunnat tro att han där skulle finna ett nytt hem och en ny mor.       

Det var en vacker, solig morgon jag kom till Stazione San Lorenzo. Sedan började jag fråga mig fram till den finska ambassaden. Där tog ambassad-sekreterare Göran Stenius emot mig. Han lyssnade på vad jag hade att säga om mina komplicerade öden under kriget, och sade sedan att han skulle visa mig en plats där jag kunde få logi för natten. Han körde mig i bil till en öppen plats med fontäner och ringde på. På dörren såg jag att detta hus stod under beskydd av Konungariket Sveriges Ambassad.

Dörren öppnades, och jag såg en liten kvinna i grå klänning med vitt dok. Hom såg ut som bondgumma. Några steg och vi befann oss i ett stort, praktfullt rum. Mitt på golvet stod en enkel säng och ett litet bord med två stolar. Jag fick något att äta. Herr Stenius sade att han skulle försöka klara mina problem, och så försvann han. Jag fick veta, att mitt rum egentligen var ett kapell och att man hade stängt den andra dörren, så att ingen som kom utifrån kunde störa.

Syster Giuseppina förklarade, att det här var det enda lediga rummet i huset. Påven hade nämligen bestämt, att de andra skulle användas som logi åt judar som tyskarna sökte efter. Den Heliga Birgittas kloster hade nämligen extraterritoriell status – det låg på italiensk mark, men ansågs som en del av Vatikanstaten. Dessutom hade svenska ambassadören låtit sätta upp det anslag jag sett på ytterdörren. På så sätt försökte man hålla tyskarna borta, och det hade lyckats genom hela kriget.

När syster Giuseppina hade gått, började jag tänka. Vad visste jag egentligen om kloster? Det här var de första nunnor jag sett i hela mitt liv, men man måste ju medge, att de verkade mycket trevliga. Och vad gjorde de? Tydligen tog de sig an förföljda människor – nu var det jag som var förföljd, hade förlorat både kriget och mitt hem. Och de gav mig detta ståtliga kapell att bo i.

Hjälpa människor i stället för att döda? Det var en ny tanke för mig. Här mötte jag vänliga och tjänstvilliga människor, vars utseende och attityd hörde hemma i en helt annan värld än min. Jag måste bestämma var jag hörde hemma.

Det är nog aldrig lätt att erkänna, att någon är mycket klokare än man själv.  Men den här sommarkvällen kändes det som ett slag i ansiktet. Skulle de här nunnorna vara klokare än jag? Klokare än jag, en hjälte, en underofficer, som stridit i två arméer? Jo, men systrarnas exempel var så övertygande att jag nästan genast kom till insikt att det var så. Och ännu i dag, 70 år senare, tänker jag på samma sätt.

Jag hade visserligen aldrig dödat någon, men som tusentals andra hade jag varit tvungen att dra på mig en uniform när jag fyllde arton. När jag lyckats ta mig över till Finland, hade jag anmält mig som frivillig där. Det var inte det att jag ville döda fiender, men jag ville kämpa för friheten; Finlands frihet och Estlands. Och när jag i Finland fick höra att min far dödads av röda terrorister, började även jag tänka hämndtankar. Med mina arton år hade jag under mitt kommando en Maxim-kulspruta och tio soldater, redo att skjuta – men det fanns alltid vatten emellan oss och fienden, så vi hade aldrig en chans. Idag är jag lycklig att jag aldrig dödade någon.

Men det var massor andra frågor. Vad gjorde nunnorna, när det var fred och ingen förföljdes? Och när jag fick veta, att vårt kloster i Pirita i själva verket var ett Birgitta-kloster, frågade jag mig, vad detta kunde innebära. Syster Giuseppina gav mig lektioner i italienska och svarade på mina frågor. Hon berättade om moder Elisabeth, själen i huset, som låg sjuk varje fredag, eftersom hon genomlevde Jesu lidanden.

Moder Elisabeths hälsa var verkligen dålig, och det var från sjukbädden hon måste ta emot främmande. Det var så jag mötte henne. Hon berättade inte så mycket för mig men frågade hur jag hade det och ursäktade sig för att det fanns så litet att äta, och hon glömde inte att fråga hur det gick för mig i undervisningen om Kyrkan. Hon var som en god mor som från sjukbädden talar med sina barn. Och på detta sätt blev moder Elisabeth också min moder.

Ett år senare upptogs jag i katolska Kyrkan, med det var först mycket senare jag förstod att helgon inte är någon som gör extraordinära saker: helgon är en människa som gör vanliga saker på ett extraordinärt sätt. Som t.ex. moder Elisabeth, som från sjukbädden ledde sin stora familj och gav skydd och tillflykt åt en mängd hemlösa.

Det var bara en kort tid jag bodde i Sankt Richards kapell i Birgittahuset, eftersom jag snart hittade både arbete och egen bostad, men i den heliga Birgittas hus fortsatte man att bedja för mig. Det var utan tvivel tack vare systrarnas böner och föredöme som jag fick den Helige Andes svar på mina frågor. Den 16 mars 1957 prästvigdes jag, och systrarna sade åt mig att tacka Gud. Det sade moder Elisabeth också. Några veckor senare, den 24 april, kallades hon till Faderns hus.

I liknelsen om den yttersta domen säger Jesus: „Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse – ty jag var hemlös och ni tog hand om mig.” Moder Elisabeth tog hand om mig, när jag var hemlös, och som en god mor har hon tagit emot andra hemlösa. Låt oss följa hennes exempel!"