Hela påvens katekes 18. Den barmhärtige fadern

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 11 maj talade fadern som hade två söner. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt:

 

 

"Idag skall vi reflektera över liknelsen om den barmhärtige fadern. Den handlar om en fader och hans två söner, och visar oss Guds gränslösa barmhärtighet.

Vi börjar från slutet: från glädjen i faderns hjärta när han säger: Vi skall “äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen” (vers 23-24). Med dessa ord avbryter fadern sin yngste son som håller på att bekänna sin skuld: “Jag är inte längre värd att kallas din son” (vers 19). Men dessa ord är outhärdliga för faderns hjärta. I stället skyndar han att återge sonen tecknen på hans värdighet: hans finaste dräkt, ringen, skorna. Jesus beskriver inte en förorättad och arg fader, en fader som till exempel säger till sonen: ”Det skall du få betala!”: nej, fadern omfamnar honom och väntar på honom med kärlek. Tvärtom, det enda som ligger fadern varmt om hjärtat är att denne son står frisk framför honom. Detta gör honom glad, och och detta vill han fira. Beskrivningen av hans mottagande av den återvändande sonen är gripande: “Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom” (vers 20). Så ömt: redan på långt håll fick han syn på honom. Vad betyder det? Att fadern hela tiden gick upp på terrassen för att se ut mot vägen och se om sonen återvände: den son som verkligen hade ställt till det, men fadern väntade på honom. Faderns ömhet är gripande. Faderns barmhärtighet överflödar och är villkorslös, och visar sig redan innan sonen talar. Visst vet sonen att han har gjort fel, och erkänner det: ”Jag har syndat... Låt mig få gå som en av dina daglönare” (vers 19). Men dessa ord bleknar inför faderns förlåtelse. Hans pappas omfamning och kyss låter honom förstå att han alltid har betraktats som son, trots allt. Här lär oss Jesus något viktigt: vi är Guds barn genom kärleken i faderns hjärta. Det beror inte på våra förtjänster eller våra gärningar, och därför kan ingen ta det ifrån oss, inte ens djävulen! Ingen kan beröva oss denna värdighet.

Dessa Jesu ord uppmuntrar oss att aldrig förtvivla. Jag tänker på alla oroliga mammor och pappor som ser sina barn avlägsna sig längs farliga vägar. Jag tänker på kyrkoherdar och kateketer som ibland undrar om de arbetat förgäves. Men jag tänker också på dem som som sitter i fängelse och tror att deras liv är slut; alla dem som fattat fel beslut och inte förmår se mot framtiden; alla dem som hungrar efter barmhärtighet och förlåtelse och inte tror sig förtjäna den... I alla livets situationer får jag aldrig glömma att jag aldrig upphör att vara Guds barn, barn till en fader som älskar mig och väntar på att jag skall komma hem. Också i livets värsta situationer väntar Gud på mig, Gud vill omfamna mig.

I liknelsen finns en annan son: den äldste sonen. Han behöver också upptäcka faderns barmhärtighet. Han har varit hemma hela tiden, och ändå är han så olik sin fader! Hans ord bär inte på någon ömhet: “Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud... Men när han kommer hem, din son…” (vers 29-30). Vi ser hans förakt: han säger aldrig “fader”, han säger aldrig “broder”, han tänker bara på sig själv, han skryter med att han alltid har varit hos fadern och tjänat honom; ändå har han aldrig varit glad över denna närhet. Och nu anklagar han fadern för att aldrig ha gett honom en killing att festa på. Stackars fader! En son har gett sig av, och den andre har aldrig varit honom nära på riktigt! Faderns lidande är som Guds lidande, Jesu lidande när vi avlägsnar oss, för att vi ger oss av långt borta, eller för att vi är nära men utan att vara nära.

Också den äldste sonen behöver barmhärtighet. De rättfärdiga, de som tror sig vara rättfärdiga, behöver också barmhärtighet. Denne son är en bild av oss när vi undrar om det är mödan värt att arbeta så mycket om vi inte får något i gengäld. Jesus påminner oss om att man inte är hos fadern för att få en belöning, utan för att man har söners värdighet och ansvar. Det är inte fråga om att idka byteshandel med Gud, utan om att följa Jesus som har gett sig själv på korset utan mått.

“Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada” (vers 31-32). Så säger fadern till den äldste sonen. Hans logik är barmhärtigheten. Den yngste sonen trodde sig förtjäna ett straff på grund av sina synder, den äldste sonen förväntade sig en belöning för sina tjänster. De bägge bröderna talar inte med varandra, de lever skilda liv, men bägge resonerar med en logik som står Jesus främmande: om du gör rätt får du en belöning, om du gör fel blir du bestraffad; och detta är inte Jesu logik. Denna logik vänds upp och ned av vad fadern säger: ”nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen” (vers 31). Fadern har återfunnit den förlorade sonen, och nu kan han också återge honom åt hans bror. Utan den yngste sonen, upphör också den äldste sonen att vara en ”bror”. Den största glädjen för fadern är att se att hans barn erkänner varandra som syskon.

Barnen kan välja om de vill ta del i faderns glädje eller inte. De måste fråga sig vad de vill och hur de ser på livet. Liknelsen berättar inte hur det slutade. Vi vet inte vad den äldste sonen beslöt. Och detta kan stimulera oss. Evangeliet lär oss att vi alla behöver gå in i faderns hus och ta del i hans glädje, i hans fest av barmhärtighet och syskonskap. Bröder och systrar, låt oss öppna vårt hjärta för att vara “barmhärtiga som fadern”!