Påvens jubileumsaudiens - Barmhärtighet som förbarmande

Under det extraordinära jubelåret håller påven Franciskus en särskild jubelårsaudiens en lördag i månaden. Lördagen den 14 maj talade påven om vad det är att vara förbarmande. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt:

"En av barmhärtighetens många sidor är att känna förbarmande med dem som behöver kärlek. Det latinska begreppet pietas var viktigt i den grekisk-romerska världen men handlar om att underkasta sig överordnade. Först och främst var det fråga om den fromhet man var skyldig gudarna, sedan barnens respekt för föräldrarna, särskilt om de var gamla. Men idag får vi akta oss för att blanda ihop kristen “pietas” eller ”förbarmande” med att bara tycka synd om andra, som bara är en ytlig känsla och som förolämpar den andres värdighet. Detta förbarmade får inte heller blandas ihop med det medlidande som vi känner för djur som lever tillsammans med oss. Ibland händer det att man hyser känslor för djuren, och att man samtidigt förblir likgiltig inför människors lidande. Ofta ser vi folk som bryr sig så mycket om sina katter och hundar och sedan inte hjälper sin behövande granne... Det är oacceptabelt.

Det förbarmande som vi vill tala om är ett uttryck för Guds barmhärtighet. Det är en av den Heliga Andens gåvor som Herren ger sina lärjungar för att de skall bli ”benägna att lyssna till den helige Andes maningar” (Katolska kyrkans katekes 1830). Ofta berättar evangelierna om sjuka, besatta, fattiga eller lidande som säger till Jesus: “Förbarma dig” (jfr Mark 10:47-48; Matt 15:22; 17:15). Jesus besvarade dem alla med barmhärtighetens blick och sin närvaros tröst. I dessa rop på hjälp eller böner om förbarmande uttryckte var och en också sin tro på Jesus med att kalla honom ”mästare”, ”Davids son” och ”Herre”. De förstod att det fanns något alldeles särskilt i honom, som kunde hjälpa dem att ta sig ur den sorgsliga belägenhet de befann sig i. De förstod att Guds egen kärlek fanns i honom. Och även om folkmassan trängde sig på, märkte Jesus dessa böner om hjälp och förbarmade sig över dem, särskilt när han såg människor som led och som sårats i sin värdighet, som i fallet med den blödarsjuka kvinnan (jfr Mark 5:32). Han uppmanade dem att förtrösta på honom och hans ord (jfr Joh 6:48-55). Att förbarma sig var för Jesus att dela sorgen hos den han mötte, men samtidigt att själv göra något för att förvandla den till glädje.

Också vi är kallade att hysa förbarmande inför många situationer i livet, att kasta av oss den likgiltighet som förhindrar oss från att se behoven hos de syskon som omger oss, och att befria oss från slaveriet under materiell rikedom (jfr 1 Tim 6:3-8).

Låt oss se på jungfru Maria som en förebild. Hon tar hand om var och en av sina barn och är för oss troende en ikon av förbarmandet. Dante Alighieri uttrycker det i bönen till jungfru Maria som är höjdpunkten i Paradiset: “I dig finns barmhärtighet, i dig finns förbarmade, […] i dig samlas allt det goda i skapelsen” (XXXIII, 19-21)."