Diakonissorna i den Katolska Kyrkan

Under en audiens med generalsuperiorer från kvinnliga ordnar fick påven Franciskus frågan om möjligheten att återinträtta ett ämbete för diakonissor, vilket verkar ha funnits i fornkyrkan. År 2002 studerade en internationell teologisk kommission frågan som delegerades till en underkommission specialiserad på särskilda kyrkliga frågor. Kommissionen leddes av msgr. Max Thurian och medlemmarna var bland andra Wiens ärkebiskop kardinal Christoph Schönborn, msgr. Joseph Osei-Bonsu och professor Gösta Hallonsten. Resultatet av kommissionens arbete presenterades i dokumentet Från Kristi Diakonia till Apostlarnas Diakonia.

I dokumentets andra kapitel, som berör diakonatet i det Nya Testamentet och i kyrkofädernas texter tar man bland annat upp frågan om diakonissornas ämbete. Kommissionen skriver:

”Under den apostoliska tiden så verkar det ha varit institutionellt att kvinnor hjälpte apostlarna och församlingarna med olika diakonala uppgifter. Paulus rekommenderar därför ”vår syster Foibe, som tjänar [he diakonos] församlingen i Kenchreai” (jf. Rom 16:1-4). Även om den maskulina formen diakonos används här så kan man dock inte med säkerhet säga att ordet används med hänvisning till en ’diakons’ uppgifter. Till att börja med så används i denna kontext fortfarande diakonos som ett brett begrepp för att känneteckna tjänare och dessutom så har ordet inte ett feminit suffix utan har istället en feminin artikel. Vad som är klart är dock att Foibe utövade en erkänd tjänst i församlingen i Kenchreai som var underordnad apostlarna. På andra ställen i Paulus texter så kallas denna världens överhet för diakonos (Rom 13:4) och i det Andra Korinthierbrevet 11:14-15 så talar han om djävulens diakoni.”

”Exegeterna är splittrade i frågan om 1 Tim 3:11. Omnämnandet av ’kvinnor’ följt av en hänvisning till medhjälpare (diakoner) skulle antingen kunna referera till kvinnliga diakoner (genom en parallellreferens) eller till diakonernas hustrur som man talar om tidigare. I denna epistel så beskriver man inte diakonernas uppdrag utan endast vilka kraven är på dem som upptas. Man säger att kvinnor inte ska undervisa eller bestämma över männen (1 Tim 2:8-15). Men i vilket fall som helst så är det biskoparnas (1 Tim 3:5) och prästernas (1 Tim 5:17) uppgift att undervisa och styra, inte diakonernas. Änkorna var en erkänd grupp i församlingen som man hjälpte i utbyte mot att de levde i avhållsamhet och bön. I 1 Tim 5:3-16 beskrivs villkoren för att de ska räknas som verkliga änkor och få ta emot hjälp från församlingen men man säger inget mer om vilka uppgifter som de kan ha kunnat tänkas innehaft. Senare i Kyrkans historia så var det officiellt ’installerade’ men ’inte vigda’. De var en ’order’ i Kyrkan som aldrig hade något annat uppdrag än gott föredöme och bön.”

”Från början av 100-talet finns ett brev skrivet av guvenören av Bithynia, Pliny den yngre, som omnämner två kvinnor som de kristna kallade ministrae vilket troligtvis motsvarade det grekiska ordet diakoni. De specifika kristna termerna diaconissa eller diacona används inte innan 200-talet.”

”Från och med slutet av 200-talet fanns det i vissa kyrkliga områden en särskild kyrklig tjänst för kvinnor som omnämns diakonissor. Detta förekom i östra Syrien och i Konstantinopel. Runt år 240 e.Kr. så förekom en kanonisk-liturgisk sammanställning, Didascalia Apostolorum, som inte var officiell. Den beskrev biskopen som en allsmäktig biblisk patriark som ledde en liten församling vilken han styrde främst med hjälp utav diakoner och diakonissor. Detta är den första gången som diakonissor omnämns i ett kyrkligt dokument. Genom en liknelse som man har lånat från Ignatius av Antiochia så representerade biskopen Gud Fadern, diakonen Kristus och diakonissan den Heliga Ande (eftersom ordet för ’Ande’ är feminint på semitiska språk), medan prästen (som sällan nämns) representerar apostlarna och änkan altaret. Man talar inte om någon vigning för någon av dessa medhjälpare.”

”Didascalia betonar diakonens och diakonissans karitativa uppgift. Diakonatets tjänande skulle vara likt ’en enda själ i två kroppar’. Dess förebild är Kristi diakonia då han tvättade sina lärjungars fötter. Samtidigt så finns det ingen tydlig parallell mellan diakonatets två grenar och de uppgifter som de utförde. Diakonerna valdes ut av biskopen för att ’ta hand om många nödvändiga saker’ medan diakonissorna endast utvaldes ’för att tjäna kvinnorna’. Förhoppningen var att ’antalet diakoner skulle stå i proportion till hela antalet av Guds folk i Kyrkan’. Diakonerna ansvarade för församlingens egendomar i biskopens namn. Precis som för biskopen så stod församlingen för deras uppehälle och de kallades för biskopens öron och mun. För att tala med biskopen så skulle de manliga troende gå genom diakonerna och kvinnorna genom diakonissorna. En diakon övervakade ingångarna till den plats där man möttes och en annan assisterade biskopen under firandet av Eukaristin.”

”Diakonissorna gav smörjelsen till kvinnorna under dopriten, undervisade kvinnorna inför deras dop och besökte de kvinnliga troende, särskilt de sjuka, i deras hem. De var förbjudna att själva döpa eller att inneha något uppdrag under firandet av Eukaristin. Diakonissorna hade trängt undan änkorna. Biskopen kunde fortfarande insätta änkor, men dessa skulle varken undervisa eller assistera vid dopen (av kvinnor) utan endast be.”

”Texten Constitutiones Apostolorum, som dök upp i Syrien runt år 380 e.Kr., använde sig utav och kommenterade Didascalia, Didache och Traditio Apostolica. Constitutiones kom att ha ett bestående inflytande över ordningen för vigningar i Öst, även om den aldrig sågs som en officiell kanonisk sammanställning. Kompendiet föreställde sig handpåläggning med en epiklesis av den Helige Ande inte bara för biskopar, präster och diakoner, utan även för diakonissor, sub-diakoner och lektorer. Konceptet kleros vidgades till att innefatta alla som utförde en liturgisk tjänst, alla de som fick sitt uppehälle från Kyrkan och de som åtnjöt de privilegier som kejsaren enligt civilrätten gav till klerkerna. Enligt denna definition så räknades diakonissorna men inte änkorna. Biskopen och prästerna jämfördes med översteprästen respektive prästerna i det Gamla Förbundet medan alla andra medhjälpare och livssituationer, ’diakoner, lektorer, kantorer, dörrväktare, diakonissor, änkor, jungfrur och föräldralösa’ jämfördes med leviterna. Diakonerna var satta ’att tjäna biskopen och prästerna’ utan att inkräkta på de senares uppgifter. Diakonen kunde läsa Evangeliet och leda församlingen i bön, men endast biskopen och prästerna predikade. Diakonissorna fick sitt uppdrag genom en epithesis cheirôn, en handpåläggning med nedkallande av den Helige Ande precis som lektorerna. Biskopen bad den följande bönen: ’Evige Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, mannens och kvinnans Skapare, som fyllde Miriam, Debora, Hanna och Hulda med din Ande, som inte ansåg det ovärdigt för din Son, den Enfödde, att födas av en kvinna, som i vittnenas tält och i templet utsåg kvinnor att vakta dina heliga dörrar, se nu på din tjänarinna som står inför dig och som har föreslagits för diakonatet. Ge henne din Helige Ande och rena henne från all orenhet i kött och i ande så att hon må visa sig själv värdig för det uppdrag som har anförtrotts henne, för din ära och för att prisa din Kristus, genom vilken dig tillhör alla ära och tillbedjan, genom den Helige Ande, i alla evigheters evigheter. Amen.’”

”Diakonissorna nämns innan sub-diakonen som även han likt diakonerna fick de ta emot cheirotinia medan jungfrurna och änkorna inte kunde ’vigas’. Constitutiones betonar att diakonissorna inte skall ha några liturgiska uppgifter men helt skulle hänge sig åt sin egen uppgift i församlingen vilken var att ’tjäna kvinnorna’ och som medlare mellan kvinnorna och biskopen. Det står fortfarande att de representerar den Helige Ande, men de ’gör ingenting utan diakonen’. I huset där man samlades skulle de vakta kvinnornas ingångar. Deras uppgifter sammanfattades på följande sätt: ’Diakonissan ska inte välsigna, hon ska inte göra något av det som prästerna och dikaonerna gör, men hon övervakar dörrarna och assisterar prästen när kvinnor döps, med hänvisning till anständigheten.’”

”Detta upprepas av den nästan samtida Epiphanius av Salamis i hans betraktelse Panarion från runt år 375 e.Kr.: ’Det finns visserligen en order av diakonissor i Kyrkan, men dessa utför inga av prästens uppgifter. Inga särskilda uppgifter ska heller anförtros åt dem med undantag för det kvinnliga könets anständighet under dopet.’ I Theodosius I:s lag från den 21 juni 390 e.Kr., som annullerades den 23 augusti samma år, stadfästes åldern för att en kvinna ska kunna upptas som diakonissa till 60 år. Konciliet i Chalcedon sänkte åldern till 40 år och förbjöd dem att gifta om sig.”

”Redan under 300-talet var diakonissornas livsstil mycket lik nunnors. Under denna tid vittnar bland andra Gregorius av Nyssa om att en kvinna som ansvarade för en monastisk kommunitet bestående av kvinnor kallades för diakonissa. Som vigda abbedissor för kloster så bar diakonissorna maforion, eller fullkomlighetens slöja. Till och med 500-talet hjälpte de fortfarande kvinnorna i dopfunten och vid smörjelsen. Även om de inte tjänstgjorde vid altaret så kunde de ge kommunionen till sjuka kvinnor. När bruket att smörja hela kroppen vid dopet övergavs så var diakonissorna helt enkelt vigda jungfrur som hade avlagt ett kyskhetslöfte. De levde antingen i kloster eller hade ett eget hem. Kravet för att upptas var att man var jungfru eller änka och de ägnade sig åt karitativ och hälsorelaterad verksamhet för kvinnor.”

”I Konstantinopel var den mest kända diakonissan under 300-talet Olympia. Hon var superior för ett kloster för kvinnor. Dessutom var hon den helige Johannes Chrysostomos skyddsling och hade upplåtit all sin egendom till Kyrkans tjänst. Hon var ’vigd’ (cheirotonein) diakonissa tillsammans med tre av hennes följeslagare av patriarken. Kanon 15 från konciliet i Chalcedon (år 451 e.Kr.) verkar bekräfta det faktum att diakonissorna verkligen var ’vigda’ genom handpåläggning (cheirotionia). Deras tjänst kallades för leitourgia och efter deras vigning var det inte längre tillåtet för dem att gifta sig.”

”I det Bysantinska Riket fanns under 700-talet ännu bruket med biskopens handpåläggning på diakonissorna kvar. Han gav henne även en orarion eller en stola (vars båda ändar bars framtill, den ena över den andra) och han gav henne även en kalk, som hon placerade på altaret utan att ge kommunion till någon. Diakonissorna vigdes precis som diakonerna i sanktuariet under den Eukaristiska liturgin. Trots vissa likheter i vigningsriterna så tjänstgjorde diakonissorna inte vid altaret eller i någon annan form av liturgisk tjänst. Dessa vigningar var främst till för klostrens superiorer.”

”Det bör även påpekas att det i väst inte omnämns några diakonissor under Kyrkans fem första århundraden. I Statuta Ecclesiae antiqua står det att undervisningen av kvinnliga katekumener och deras dopförberedelser skall anförtros änkor och gudsvigda kvinnor, ’utvalda ad ministerium baptizandarum mulierum’. Vissa koncilier under 300- och 400-talet förkastar alla ministerium feminae och förbjuder alla vigningar av diakonissor. Enligt Ambrosiaster, som skrevs i Rom vid slutet av 300-talet, var det kvinnliga diakonatet medhjälpare till de montanistiska kättarna. Under 500-talet kallades kvinnorna i änkornas orden ibland för diakonissor. Det Andra Konciliet i Orléans (år 553 e.Kr.) beslutade att utesluta de kvinnor som hade ’tagit emot välsignelsen för diakonatet trots att den kanoniska rätten förbjuder detta och som har gift om sig’ från kommunionen. Abbedissor och diakonernas hustrur kallades även för diconissae i likhet med presbyterissae eller till och med episcopissae.”

”Denna historiska sammanställning visar att diakonissornas tjänst verkligen fanns, och att den utvecklades på olika sätt i olika delar av Kyrkan. Det är tydligt att denna tjänst aldrig betraktades som en kvinnlig motsvarighet till det manliga diakonatet. Men det var åtminstone en kyrklig tjänst, som innehades av kvinnor, som ibland nämns tillsammans med sub-diakonerna i sammanställningar över tjänsterna i Kyrkan. Tilldelades denna tjänst genom handpåläggning på samma sätt som biskopsämbetet, prästämbetet och det manliga diakonatet? Texten i Constitutiones Apostolorum verkar föreslå detta, men den är den enda källan till detta bruk och dess korrekta tolkning är omdebatterad. Bör handpåläggningen för diakonissor jämföras med den för diakoner, eller bör den snarare anses vara på samma nivå som den för sub-diakoner och lektorer? Det är svårt att svara på denna fråga enbart utifrån spekulativa uppgifter. I de följande kapitlen av denna text kommer vissa element att klargöras och andra frågor kommer att förbli öppna. Särskilt ett kapitel kommer att ägnad åt att undersöka närmare hur Kyrkan genom sin teologi och Magisteriet har blivit mer medveten om Ämbetet sakramentala verklighet och dess tre grader.”