Hela påvens katekes - 12. Barmhärtigheten utplånar synden

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 30 mars sa påven att barmhärtighet blir synlig i hans förlåtelse, vilket uppmanar även oss att i vår tur förlåta. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt:

Idag avslutar vi katekeserna om barmhärtigheten i Gamla testamentet med att meditera över Psalm 51, som kallas Miserere. Den är en botpsalm, där bönen om förlåtelse föregås av skuldbekännelse. Den bedjande låter sig renas av Herrens kärlek och blir en ny skapelse, som förmår lyda, får ett stadigt sinne och lovprisar uppriktigt.

Den rubrik som den forntida judiska traditionen har satt på denna psalm syftar på när kung David syndade med Batseba, hustru till hittiten Uria. Historien är välkänd. Kung David kallas av Gud att vara en herde för folket och att leda det längs vägen som utgörs av lydnad mot Guds lag. Han sviker sitt uppdrag, begår äktenskapsbrott med Batseba och beordrar att hennes make skall dödas. Det är en hemsk historia. Profeten Natan visar honom hans skuld och hjälper honom att erkänna den. Han försonas med Gud efter att ha bekänt sin synd. Här var David ödmjuk, han var storslagen.

Den som ber med denna psalm inbjuds att hysa samma känslor av ånger och förtröstan för Gud som David hyste när han ångrade sig. Trots att han var kung ödmjukade han sig och var inte rädd för att bekänna sin skuld och visa sin misär för Herren, för han var viss på hans barmhärtighet. Och det var ingen liten synd, det var ingen liten lögn, det han hade gjort: det var ett äktenskapsbrott och ett mord.

Psalmen börjar med en bön om hjälp:

“Förbarma dig, Gud, i din nåd,

stryk ut mina synder i din stora godhet.

Gör mig fri från all min skuld

och rena mig från min synd” (vers 3-4).

 

Den bedjande ber barmhärtighetens Gud att låta sig röras av en kärlek lika stor som kärleken hos en fader eller moder och att förbarma sig, alltså att benåda, att visa välvilja och förståelse. Det är en djupt känd bön om hjälp till Gud, den ende som kan befria från synd. Här används ett konkret bildspråk: stryk ut, rena mig. I denna bön visas människans verkliga behov: det enda vi verkligen behöver i vårt liv är att bli förlåtna, att befrias från det onda och från dess dödliga följder. Tyvärr låter livet oss ofta uppleva sådana situationer, och då skall vi först och främst förtrösta på barmhärtigheten. Gud är större än vår synd. Det får vi inte glömma. Gud är större än alla synder vi kan begå. Hans kärlek är ett hav där vi kan sjunka ned utan att vara rädda. För Gud betyder förlåta att ge oss vissheten att han aldrig överger oss. Vad vi än kan förebrå oss, är han alltid större än allting (jfr 1 Joh 3:20), för Gud är större än vår synd.

Den som ber med denna psalm söker förlåtelse och bekänner sin skuld, men genom att bekänna den firar man Guds rättvisa och helighet. Och sedan ber man om nåd och barmhärtighet. Psalmförfattaren anförtror sig åt Guds godhet och vet att Guds förlåtelse är verksam, för den skapar vad den säger. Den döljer inte synden utan förstör den och utplånar den. Den utplånar den på djupet, som när vi tar våra kläder till kemtvätt för att ta bort en fläck. Gud utplånar vår synd på djupet, alltihop! Därför blir botgöraren ren, varje fläck har utplånats, och nu är botgöraren vitare än ren snö. Vi är alla syndare. Och med förlåtelsen blir vi syndare nya skapelser, som Anden fyller med glädje. Nu börjar en ny verklighet för oss: ett nytt hjärta, en ny ande, ett nytt liv. Vi förlåtna syndare, som har tagit emot Guds nåd, kan rentav lära andra att inte synda mer. Vd gör ett barn som faller? Det tar mamma eller pappa i handen för att de skall hjälpa barnet att resa sig. Låt oss göra detsamma! Om du av svaghet faller i synd, låt då Herren ta din hand och hjälpa dig att resa dig. Detta är värdigheten i Guds förlåtelse. Den värdighet som Guds förlåtelse ger är att alltid resa oss för att stå upp, för han har skapat mannen och kvinnan för att de skall stå upp.

Psalmförfattaren säger:

“Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,

ge mig ett nytt och stadigt sinne.

[…]
Jag skall visa syndarna dina vägar,

så att de vänder åter till dig.”  (vers 12,15).

Kära bröder och systrar, Guds förlåtelse är vad vi alla behöver, och den är det största tecknet på hans barmhärtighet. En gåva som varje förlåten syndare är kallad att dela med varje broder och syster som man möter. Alla dem som Herren har satt vid vår sida, familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater, församlingsbor... alla behöver, precis som vi, Guds barmhärtighet. Det är bra att bli förlåtelen, men om du vill bli förlåten, förlåt du också! Må Maria, barmhärtighetens moder, be Herren att göra oss till vittnen för hans förlåtelse, som renar hjärtat och omvandlar livet.