Pater Cantalamessa: Välj barmhärtighet istället för hämnd - precis som Kristus!

På långfredagen ledde påven Franciskus både gudstjänsten i Peterskyrkan till åminnelse av Kristi lidande och död, på eftermiddagen klockan 17. Men predikan under liturgin höll påvens hovpredikant, pater Cantalamessa. 

Under långfredagens liturgi slås deltagarna av tomheten och allvaret då de kliver in genom kyrkporten. Kyrkan är avklädd, inga smyckningar, inga ljusstakar, inga blommor. Alla målningar är övertäckta och tabernaklet står tomt med en vidöppen dörr. Guds Son har tagit sitt sista andetag på korset.

I tystnad gick processionen med påven, kardinaler, biskopar, präster i röda skrudar in i Peterskyrkan klockan 17, och påven la sig framstupa i prostration framför altaret. Gudstjänsten har tre delar, Ordets liturgi, vördnaden av Korset och Kommunionsutdelningen. I den första delen följer vi Jesus sista timmar från Getsemani trädgård till det att han placeras i graven med evangelisten Johannes passionshistoria.

Det var inte påven Franciskus som predikade utan Peterskyrkans hovpredikant Fader Cantalamessa, och under en lång predikan talade han om vad det är att försonas med Gud.

Han satte inte fokus på den historiska försoningen som skedde genom Kristi korsfästelse, inte heller den sakramentala försoning som sker i dopet och i försoningens sakrament. Han hänvisade snarare till en existentiell och personlig försoning i nuet.

Pater Cantalamessa beskrev att en av anledningarna till att den moderna människan drar sig bort från att tro är att de har en förvrängd bild av Gud. Vilken är den "fördefinierade" idén om Gud i den kollektiva mänskliga tanken? Han beskrev hur man tror att när man säger ”ske din vilja” måste förbereda sig på det värsta, på allt som är obehagligt och smärtsamt, som förstör individens frihet och utveckling. En Gud som säger ”du måste” och ”du får inte”. Detta är orsaken till rädsla och ibland till dold förbittring mot Gud. En Gud som ingriper genom att straffa.

Han sa att därför är det viktigt att återställa den sanna bilden av Gud - en Gud som inte bara är barmhärtig, utan själv är barmhärtigheten.

Endast i Treenigheten är Gud kärlek utan att vara barmhärtighet, förklarade pater Cantalamessa, Faderns kärlek till Sonen är inte barmhärtighet; Fadern måste älska för att kunna existera som Fader. Sonens kärlek till Fadern är inte nåd eller barmhärtig, den är ofrånkomlig även om den sker med största frihet; för att vara Son måste han vara älskad och älska. Detsamma kan sägas om den Helige Ande.

Det är när Gud skapar världen och fria människor som Guds kärlek blir nåd och barmhärtighet. Människans synd ändrar inte denna typ av kärlek, men får den att göra ett kvalitativt språng: barmhärtighet som gåva blir nu barmhärtighet som förlåtelse. Kärleken går från att vara en enkel gåva, till att vara en lidande kärlek eftersom Gud lider när hans kärlek avvisas”, sa pater Cantalamessa och hänvisade till föräldrar som har upplevt den typen av lidande när deras barn avisar deras kärlek.

Pater Cantalamessa talade vidare om Guds rättvisa och hur absurda aposteln Paulus ord "Nu har Guds rättfärdighet uppenbarats" kan tyckas  - ett påstående som motsäger fakta. Världen tycks inte ha blivit rättvisare med Kristi ankomst. De oskyldiga förtrycks och de skyldiga är framgångsrika. Vilken är Kristi nyhet? Vilken rättvisa talar aposteln om?

”Alla har syndat och gått miste om Guds härlighet, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.” (Rom 3: 23-26)

Gud visar sin rättfärdighet och rättvisa genom barmhärtighet! Detta är den stora uppenbarelsen. Herren är kärlek och barmhärtighet, så därför  är han bara sig själv, han visar verkligen vem han är, när han är barmhärtig.

Pater Cantalamessa citerade den helige Augustinus som förknippar Guds rättvisa med Guds frälsning. Med andra ord är Guds rättvisa den handling genom vilken han rättfärdigar de som tror på hans Son.

Han sa sedan att Luther förtjänar äran för att ha fört denna sanning tillbaka när dess innebörd hade förlorats under århundraden. Kristendomen står i skuld till reformationen för detta. Men det var varken Augustinus eller Luther som grundade begreppet om "Guds rättfärdighet" på det här sättet; bibeln hade redan gjort det:

”Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig" (Tt 3: 4-5). Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta.” (Ef 2:4-5)

Därför är det samma sak att säga "Guds rättfärdighet har uppenbarats" som att säga att Guds godhet, hans kärlek, hans barmhärtighet har uppenbarats. Guds rättvisa motsätter sig inte hans barmhärtighet, den består av just hans barmhärtighet.

För att förklara det stora i händelsen på korset citerade pater Cantalamessa påven emeritus Benedictus XVI:s bok Jesus från Nasaret: "Orättvisan, som en ond verklighet, kan inte bara ignoreras, och lämnas därhän. Den måste övervinnas. Detta är den sanna barmhärtigheten. Och eftersom människorna inte är förmögna att göra det, gör Gud det själv. I detta ligger Guds ovillkorliga godhet."

Gud nöjde sig inte med att bara förlåta människors synder; han gjorde oändligt mycket mer än så: han tog dessa synder på sig själv. Guds Son, säger Paulus, "blev synd för oss." Vilken chockerande uttalande! Under medeltiden fann somliga det svårt att tro att Gud skulle kräva hans Sons död för att förena världen med sig själv. St Bernard svarade på det med att säga: "Vad behagade Gud var inte Kristi död utan hans vilja att dö för oss". Det var inte döden, utan kärleken som räddade oss!

Det är dags för oss att inse att motsatsen till barmhärtighet inte är rättvisa utan hämnd. Genom att förlåta syndare avstår inte Gud från rättvisan utan från hämnden; han önskar inte att en syndare dör, han vill att en syndare omvänder sig och lever. På korset ber inte Jesus Fadern att hämnas.

Pater Cantalamessa sa att terroristattackernas brutalitet hjälper oss att förstå den gudomliga kraften i Kristi sista ord: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" (Luk 23:24). Oavsett hur långt människornas hat kan gå, har Guds kärlek alltid varit, och kommer alltid att vara, större.

Han underströk hur vi måste motarbeta hämnd, som är något som infekterar allt och alla, till och med barn. Om man bortser från naturkatastrofer och sjukdomar, kommer världens lidande från en önskan om hämnd, antingen i personliga relationer eller mellan stater och nationer.

Det finns bara en sak som verkligen kan rädda världen, barmhärtighet! Barmhärtigheten kan framförallt rädda det mest värdefulla och ömtåliga i världen idag, äktenskapet och familjen.

Pater Cantalamessa jämförde äktenskapet med relationen mellan Gud och mänskligheten. I början var det kärlek, inte barmhärtighet. Barmhärtigheten  kommer endast efter mänsklighetens synd. Så är det även i äktenskapet. Människor gifter sig inte av barmhärtighet, utan av kärlek. Men sedan efter årens lopp i livet tillsammans, inför varandras begränsningar, problem, hälsa, ekonomi, är det barmhärtigheten som räddar äktenskapet från att gå under, inte bara med ömsesidig förlåtelse men genom att makarna visar varandra " medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod" (Kol 3 :12).

Barmhärtigheten tillför agape till eros, den kärlek som ger av sig själv och har medkänsla. Gud tar människornas synd på sig. Borde vi inte alla göra likaså.

Låt oss be vår himmelske Fader, ta bort all hämndlystnad från individernas hjärtan, familjernas och nationernas, och låta alla uppleva glädjen i att förenas med dig i djupet av sina hjärtan.