Påven under Angelus "Släpp stenarna och begrunda era egna synder!"

När påven Franciskus bad Angelusbönen på söndagen vid tolvslaget på Petersplatsen, sa han att han tycker att dagens evangelietext ur Johannes 8:e kapitel är så vackert: ”Jag tycker verkligen så mycket om att läsa det om och om igen."

Anledningen är att evangelieepisoden starkt belyser vår barmhärtige Herre, som inte vill att syndarna ska dö utan att de ska omvända sig och leva. Scenen utspelar sig på Tempelberget.

”Tänk er scenen här på Petersplatsen”, sa påven. ”Jesus är där för att undervisa då de skriftlärda och fariséerna dra fram en kvinna som har begått äktenskapsbrott. Kvinnan står mellan Jesus och åskådarna, mellan Guds händer och anklagarnas våld och ilska. I själva verket tog de henne inte till Jesus för att be om hans åsikt, utan snarare för att gillra en fälla. För om Jesus följer lagen och godkänner att kvinnan bör stenas, förlorar han sitt rykte om att vara mild och vänlig vilket fascinerade folkmassorna, men om han visar barmhärtighet, så går han emot lagen, som han själv har sagt att han inte vill upphäva utan för att uppfylla. Nu befinner sig Jesus i denna situation.”

De dåliga avsikterna gömmer sig i frågan som ställts till Jesus: "Vad säger du?". Jesus svarar inte, han är tyst och gör en mystisk gest: "Han böjde sig ner och började skriva med fingret på marken" (v 7).. Kanske han ritade, en del säger att han skrev ner fariséernas synder ... i vilket fall skrev han, som om han var någon annanstans. På detta sätt uppmanade han folkskarona att lugna ner sig och inte  agera impulsivt, utan att söka Guds rättvisa. Men de elaka insisterade och förväntade sig ett svar från honom. De tycks törsta efter blod. Jesus tittar upp och säger: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Detta svar gjorde anklagarna förbluffade och avväpnade dem alla i sann bemärkelse: de la alla ned sina "vapen", det vill säga de stenar som de var redo att kasta, både de synliga stenarna de ville kasta mot kvinnan, och de dolda mot Jesus. Medan Herren fortsatte att skriva på marken, lämnar de som hade anklagat kvinnan, en efter en, med böjda huvuden, de äldre först, mer medvetna om att inte vara syndfria.”

”Det gör oss gott att vara medvetna om att vi är syndare! När vi talar illa om alla, gör det oss gott att ha modet och släppa stenarna som vi har tänkt kasta på andra till marken, och tänka lite "på våra egna synder!”

På platsen fanns bara äktenskapsbryterskan och Jesus kvar: misären och barmhärtigheten, framför varandra. Detta är vad som händer när vi faller på knä i biktstolen, och vi ser vårt elände och ber om förlåtelse! "Kvinna, var tog de vägen?", säger Jesus och just detta konstaterande, och hans ögon fulla av barmhärtighet, och av kärlek, räckte för att hon, kanske för första gången i sitt liv, att hon hade en värdighet – att hon inte är sin synd utan att hon har en persons värdighet; att hon kan förändra sitt liv, lämna slaveriet och leva på ett nytt sätt.”

Påven påminde om att ”äktenskapsbryterskan representerar alla oss syndare, att vi alla är syndare, äktenskapsbrytare inför Gud, att vi alla har förrått hans trohet. Hennes erfarenhet visar på Guds vilja för var och en av oss. Han vill inte fördöma oss, utan frälsa oss genom Jesus.”

”Jesus är den nåd som räddar oss från synd och död. Han skrev i sanden, i den jord som varje människa är av (jfr Mos 2,7). Han skrev Guds dom: "Jag vill inte att du ska dö, jag vill att du lever." Gud spikar inte fast vår synd på oss, han identifierar oss inte med de fel som vi har gjort. Vi har ett namn, och det namn förknippar inte Gud med våra synder. Han vill befria oss, och han vill att vi i vår tur ska vilja befrias. Han vill att vår frihet omvänder sig från att välja det onda till att välja det goda, och det är möjligt - Det går! - Med hans nåd.”

”Må Jungfru Maria hjälpa oss att anförtro oss helt till Guds barmhärtighet, och att så bli nya människor.”