Hela påvens katekes - Barmhärtighet 9. Barmhärtighet och tillrättavisning

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 2 mars sa påven att Guds barmhärtiga tillrättavisning leder till omvändelse. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

När vi har talat om Guds barmhärtighet har vi flera gånger nämnt familjefadern, som älskar sina barn, hjälper dem, tar hand om dem och förlåter dem. Och som fader fostrar han dem och tillrättavisar dem när de gör fel, för att hjälpa dem att växa i det goda.

Det är så som Gud presenteras i det första kapitlet av profeten Jesajas bok: som en kärleksfull men också uppmärksam och sträng fader, som anklagar Israel för otrohet och korruption, för att återföra Israel på rättfärdighetens väg. Så här börjar vår text:

“Hör, himmel, och lyssna, jord!

Herren talar.

Barn har jag fostrat och vårdat,

men nu har de brutit med mig.

Oxen känner sin husbonde

och åsnan sin herres krubba,

men Israel känner inte sin herre,

mitt folk har inget förstånd” (1:2-3).

Genom profeten talar Gud till folket med bitterheten hos en besviken fader. Han har låtit sina barn växa upp, och nu har de gjort uppror mot honom. Till och med djuren är trogna sin ägare och erkänner den hand som ger dem näring. Men folket erkänner inte längre Gud och vägrar förstå. Gud är sårad men låter ändå kärleken tala och vädjar till samvetet hos dessa vilsegångna barn, för att de skall omvända sig och låta sig älskas på nytt. Detta är vad Gud gör! Han går oss till mötes för att vi skall låta oss älskas av honom, av vår Gud.

Relationen mellan en fader och hans barn, som profeterna ofta anspelar på för att tala om förbundet mellan Gud och hans folk, har förvanskats. Föräldrarnas fostrande uppdrag är att låta dem växa i frihet, att göra dem ansvariga, förmögna att göra det som är bra för dem själva och andra. Men synden gör att friheten blir ett svepskäl för självständighet, högmod, och högmod leder till motsättning och illusionen att man är sig själv nog.

Därför förebrår Gud sitt folk: “Ni har slagit in på fel väg”. Kärleksfullt och bittert säger han ”mitt” folk. Gud förnekar oss aldrig. Vi är hans folk. Också den ondaste av alla människor är hans barn. Detta är Gud: han förnekar oss aldrig! Han säger alltid: ”Kom, mitt barn.” Och detta är vår faders kärlek, detta är Guds barmhärtighet. Att ha en sådan fader ger oss hopp och förtröstan. Denna tillhörighet borde hjälpa oss att leva i förtröstan och lydnad, i visshet om att allt det som kommer av Faderns kärlek är en gåva. Istället ser vi fåfänga, dumhet och avgudadyrkan.

Därför talar nu profeten direkt till folket med stränga ord för att hjälpa det att förstå hur allvarlig dess skuld är:

”Ve detta syndiga folk,

(...) dessa vanartade barn.

De har övergivit Herren,

visat förakt för Israels Helige

och vänt honom ryggen.” (vers 4).

Synden leder till lidande, vars följder också drabbar landet, som förödas och blir en öken, och Sion – alltså Jerusalem – blir obeboelig. Där man förnekar Gud och hans faderskap går det inte längre att leva. Tillvaron förlorar sina rötter, allt blir förvridet och tillintetgjort. Ändå pekar också denna smärtsamma stund mot räddningen. Prövningen har getts för att folket skall få erfara bitterheten hos den som överger Gud, och se den sorgliga tomheten hos den som väljer döden. Lidandet är en oundviklig följd av ett självförstörande beslut och skall låta syndaren reflektera för att öppna sig för omvändelse och förlåtelse.

Och detta är Guds barmhärtighets väg: Gud behandlar oss inte enligt våra skulder (jfr Ps 103:10). Straffet blir ett redskap för att tvinga oss att reflektera. Så förstår vi att Gud förlåter sitt folk, ger sin nåd och förstör inte allt, utan låter alltid hoppets port stå öppen. Frälsningen förutsätter att man väljer att lyssna och låta sig omvändas, men förblir alltid en gåva. I sin barmhärtighet visar alltså Herren en väg som inte består av rituella offer utan av rättvisa. Gudstjänsten kritiseras, inte för att den är meningslös i sig, utan för att den inte uttrycker omvändelse utan tvärtom gör anspråk på att ersätta den. Så blir gudstjänsten till ett sökande efter egen rättfärdighet, som försöker övertyga sig själv att det är offren som räddar, inte Guds barmhärtighet som förlåter synden. När man är sjuk går man till doktorn: när man vet att man har syndat går man till Herren. Men om man i stället för att gå till doktorn går till en trollkarl blir man inte frisk. Ofta går vi inte till Herren. Vi föredrar att gå fel vägar och försöker rättfärdiga oss utan honom, en egen rättvisa, en egen frid. Profeten Jesaja säger att Gud inte uppskattar blodet från tjurar och lamm (vers 11), särskilt om offret utförs med händer fläckade av våra bröders blod (vers 15). Somliga ger gåvor till kyrkan som är frukten av blodet hos många utsugna, förtryckta och förslavade människor genom underbetalt arbete. Till dessa människor säger jag: ”Behåll din check och bränn den.” Guds folk, kyrkan, behöver inte smutsiga pengar. Den behöver hjärtan som är öppna för Guds barmhärtighet. Man måste närma sig Gud med rena händer, undvika det onda och göra det goda och det som är rättvist. Så säger profeten:

“Sluta göra det onda

och lär er göra det goda.

Sträva efter rättvisa,

stöd den förtryckte.

För den faderlöses talan,

skaffa änkan rätt.” (16-17)

Tänk på de många flyktingar som kommer till Europa och inte vet vart de skall bege sig. Herren säger att även om synderna är scharlakansröda skall de bli vita som snö och som ull, och folket skall få nära sig av jordens frukter och leva i fred (vers 19).

Detta är Guds förlåtelses mirakel: den förlåtelse som Gud vill ge som fader till sitt folk. Guds barmhärtighet erbjuds alla, och dessa profetens ord gäller också för oss idag, vi som är kallade att leva som Guds barn.