Påven möter fängelseintagna "De som känner syndens helvete kan bli en profet"

Påven Franciskus sista dag i Mexiko präglades av tre etapper, som alla som belyser landets sociala utmaningar: fängelseintagna, arbetslösa och flyktingar.

På morgonen lämnade påven Citta del Mexiko som har varit hans bas under resan och flög norrut till staden Ciudad Jaerez, på gränsen till USA. På 1600-talet grundades staden av spanska upptäcksresande som gav den namnet ”El Paso de Norte”, vilket ännu idag är ett passande namn då det är här som tusentals flyktingar om året försöker ta sig in i USA. Staden ligger längst floden Rio Grande framför staden El Paso i Texas. De två städerna tillsammans utgör en binationell metropol med omkring 2,5 miljoner invånare. Statistiken beskriver den som en av världens mest våldsamma städer, med omkring 3000 mord om året, och tusentals försvinnanden. En våldsspiral som främst beror på narkotikahandeln, med 950 olika beväpnade ligor, ’pandillas’,  i staden.

Hit anlände påven Franciskus klockan 10 på onsdagen, och begav sig genast till fängelset CeReSo nr.3. Här väntade 700 fängelseintagna på honom och ett gripande möte följde då påven visade dem sitt faderliga medlidande. De intagna sjöng och spelade för honom, de bad tillsammans, en intagen kvinna talade till påven, som svarade dem att han hade inte kunnat lämna Mexiko utan att fira Barmhärtighetens Jubelår med dem.

Han sa att för att kunna fira jubelåret måste man göra en resa för att bryta den onda cirkeln av våld och brott.

”Man kan inte lösa problemen genom att isolera, separera, och fängsla. Vår första oro måste vara människornas livssituationer. Fängelsevården börja inte inom dessa murar, den börjar tidigare -utanför - på stadens gator. Återanpassning eller rehabilitering handlar om att skapa ett system som vi kan kalla social hälsa, det vill säga ett samhälle som motarbetar förorenade relationer i kvarteren, skolorna, gatorna, hemmen - i hela det sociala spektrat… Fängelserna reflekterar ett samhälle som har övergett sina barn.”

”Att fira Barmhärtighetens jubelår är att välja inte förbli fångar i det förgångna”, sa påven, ”utan att lära sig att öppna dörren för morgondagen, och tro att saker kan förändras…. Vi vet att man inte kan göra saker ogjort, men barmhärtighetens jubelår påminner oss om att man kan skriva en ny historia, i smärtan över brottet man har gjort och i ensamhetens lidande.”

Påven påpekade att de som har lidit mest av kraften i synden, och som "har upplevt helvetet" kan bli en profet i samhället”, sa påven och uppmanade dem att arbeta så att "det här samhället som använder folk och kastar bort dem inte lyckas skapa nya offer".

”Det svåraste kommer nu, att använda er av era erfarenheter till förändring, men detta bär  även bästa bäst frukt.”

"Glöm aldrig - avslutade påven - att ni alla kan vara tecken på Faderns hjärta. Vi behöver varandra för att fortsätta framåt.”