Bikta er... och bikta er ofta!

När påven Franciskus inledde Barmhärtighetens extraordinära jubelår var det ett kraftfullt tecken på världens behov av omvändelse.  ”Det är från övertygelsen att vi inte måste omvända oss som vi måste konvertera”, sa påven i Angelus på Andra Adventssöndagen. Från övertygelsen att vi inte behöver Guds förlåtelse för att nå Gud.

Det är lätt att börja peka till höger och vänster på personer, grupper, församlingar, institutioner som man tycker är i behov av detta. Men det är inte lika lätt att se på sig själv och medge sitt eget behov av att rannsaka sitt samvete på djupet, och inse att om det är någon som är i behov av att kliva över den heliga portens tröskel så är det jag. Denna insikt kan vara skrämmande, insikten om att vara en syndare i behov av Faderns barmhärtiga förlåtelse - som påven Franciskus påpekade under sin invigningspredikan: ”om synden förblev knuten till oss, skulle vi vara det mest desperata av varelser”.

Kyrkan har ett redskap som används alltför sällan och som påven nu under jubelåret vill ska återupptäckas, det mest obekväma och förnekade sakramentet – bikten. ”Jobba övertid i biktstolen under jubelåret”, sa påven till Roms församlingspräster på torsdagen då han mötte dem i Laternabasilikan. Och till alla sa påven på askonsdagen: ”Var det länge sen du biktade dig? Vänta inte en dag till…. Var modig och gå till bikt!”

Prästerna har i sina predikningar på sistone börjat påminna om att de vill att köerna till biktstolarna ska vara åtminstone lika långa som de för att ta emot den heliga kommunionen. Målet är att ändra synen på bikten, från att se det som något onödigt eller skrämmande, ett ”nödvändigt ont”, till att i den frekventa bikten finna en källa till andlig tillväxt och närhet till Gud.

De katoliker som har som vana at bikta sig ofta och regelbundet är dock inte få. Det är en praxis som har rekommenderats av katolska biskopar och helgon som ett kraftfullt medel att växa i ödmjuk kärlek till Gud, då det personliga mötet med Jesus i bikten, är källan till Guds barmhärtighet, förlåtelse och frälsning. I dessa fall rekommenderar man att bikta sig minst en gång i månaden, helst en gång i veckan.

Många helgon har i historien inspirerat genom sitt föredöme till att gå till bikt ofta och det senaste seklets påvar har talat om värdet i att göra det. Påven Pius XII gick till bikt varje dag, och förklarade att denna praxis bidrog med en ”ökad äkta självkännedom, en större ödmjukhet, att bli av med dåliga vanor, att motverka andlig försummelse och ljumhet, att samvetet renas, viljan stärks, och att man når en större självkontroll – all ökad nåd som sakramentet i sig innebär”. Han varnade även kraftigt dem som tar lätt på läran om att bikta sig ofta, och han påtalade att en utebliven bikt inte bara är till skada personen i fråga utan hela kyrkan: ”De som underskattar behovet av att bikta sig ofta tar avstånd från Kristi anda och det är förödande för hela Kristi Mystiska Kropp."

Vi läser i den katolska kyrkans katekes att: ”Utan att vara strikt nödvändig anbefalles ändå bikt av lättare synder varmt av kyrkan. Ja, om vi regelbundet biktar våra mindre allvarliga synder får vi hjälp att bilda vårt samvete, att kämpa mot våra dåliga tendenser, att hämta läkedom av Kristus och att göra framsteg i Andens liv. Då vi ofta genom detta sakrament tar emot Faderns barmhärtighet inspireras vi till att vara barmhärtiga som han.” (KKK 1458)

Även påven Paulus VI underströk värdet av täta besök i biktstolen. ”Att bikta sig ofta är inte bara en rituell upprepning, eller en psykologisk träning. Det rör sig snarare om att ständigt arbeta på att fullkomliga mottagandet av vårt dops nåd, så att Jesu Kristi liv blir allt mer levande i oss. När vi bekänner våra mindre synder, är det av önskan att överensstämma med Kristus och vara mer lyhörda för den Helige Andens röst."

Påven Johannes Paulus II, som gick till bikt varje vecka, sa att ”det vore en illusion att söka efter den helighet som Herren kallar oss till utan att ofta ta del av omvändelsens och försoningens sakrament. De som går till bikt ofta, och gör det med en önskan att växa, kommer att lägga märke till dessa framsteg i sina andliga liv." Han tillade att vår behållningen av att bikta oss ofta är en förnyad iver i troslivet, stärkta i våra resolutioner, stödda av gudomlig uppmuntran. ”De som talar emot värdet i frekvent bikt ljuger”, sa han.

Vill man under fastan fördjupa denna praxis att bikta sig ofta, kan man läsa klassikern ”Frequent Confession” av benediktinpater Benedict Baur. Han beskriver hur vi om vi ofta tar emot detta sakrament har alla redskap och vapen emot ljumhet och förnekelse, eftersom bikten tvingar oss att se in i oss själva på allvar för att se våra synder och fel, och framkalla den ånger som driver oss att vilja förändras. Med andra ord, viljan att frivilligt och beslutsamt ägna oss åt att förbättra våra liv, genom Kristi kraft som verkar i oss. Kristi önskan med detta sakrament är att fylla oss med sin egen iver att förhärliga Fadern i allt, att tjäna honom och göra hans vilja.

Att förbereda en god bikt kräver tid och rannsakan men med biktfaderns hjälp kan även bikten bli bättre och bättre för varje gång. Och vi blir bättre på att lära känna oss själva och bekämpa våra fel och brister, bryta våra dåliga vanor, och inse att förlåtelsen i bikten lyfter en börda från våra axlar, och återger oss vår förlorade frid och glädje. Synden tynger oss och förslavar oss, och låter våra passioner ha makt över oss. I biktens helande kraft får vi tillbaka friden i hjärtat och själen, som endast kommer ur en god relation med Gud.