Barmhärtighetsmissionärerna och de förbehållna synderna

Den amerikanska systern Jenna M. Cooper har ett licentiat i kanonisk rätt ifrån det Påvliga Universitetet Santa Croce i Rom. I en artikel för Aleteia reder hon ut vad det innebär att påven Franciskus har gett Barmhärtighetsmissionärerna befogenhet att lösa synder som vanligtvis är förbehållna för den Heliga Stolen.

I sin bulla inför jubelåret, Misericordiae Vultus, tillkännagav påven Franciskus att han under Barmhärtighetens Jubelår kommer att sända ut Barmhärtighetsmissionärer. Påven berättade att dessa Barmhärtighetsmissionärer kommer att vara ”ett tecken på Kyrkans moderliga omsorg för Guds folk.” Mer konkret innebär det att de kommer att vara ”präster till vilka jag vill ge auktoritet att förlåta även de synder som är förbehållna för den Heliga Stolen.”

Så vad betyder detta?

1.Vad är en ”förbehållen synd”?

En förbehållen synd är en synd som inte kan avlösas av vilken präst som helst under en vanlig sakramental bikt. För dessa synder är avlösningen reserverade till en högre auktoritet.

Först och främst är det viktigt att ha i åtanke att Misericordiae Vultus är avsett att vara ett pastoralt, och inte ett juridiskt, dokument. På grund av att påven Franciskus vänder sig till de troende i allmänhet så väljer han i Misericordiae Vultus att använda mer lättförståeliga uttryck. Om vi därför studerar frågan från ett tekniskt perspektiv så kommer vi att se att den Romersk Katolska Kanoniska Lagen ifrån 1983 inte använder uttrycket ”förbehållna synder” (även om den Kanoniska Lagen från 1917 och den Kanoniska Lagen för de Östkyrkorna från 1990 talar om förbehållna synder). Istället talar den Kanoniska Lagen om förbehållet straff.

2. Vad är ett ”förbehållet straff”?

För att kunna svara på denna fråga så måste vi först se att Kyrkan ser vissa handlingar inte bara som synder, men även som brott mot den kanoniska lagen. För brott mot den kanoniska lagen utdömer Kyrkan därför vissa straff.

Vissa kanoniska straff är sonande, vilket innebär att de är ämnade att vara ett sätt att gottgöra de skador som ett visst brott har orsakat och för att återupprätta rättvisan i Kyrkans liv. Men en vanligare form av straff är de som snarare kan anses vara medicinska, och som innebär rättspåföljder. En rättspåföljd är ämnad att verka som en väckarklocka som manar den enskilde att ta sitt eget behov av ånger och försoning med Kyrkan på större allvar.

Ett sådant medicinskt straff är exkommunicering, vilket innebär att en katolik är förhindrad från att fullt ut delta i Kyrkans liv. Mer specifikt innebär detta att en exkommunicerad person inte får inneha någon offentlig position eller ämbete i Kyrkan och inte kan ta emot sakramenten. Exkommunicering är tänkt som en påföljd som vanligtvis åläggs av en berättigad kyrklig auktoritet, även om vissa brott leder till automatisk exkommunicering, vilket kallas  latae sententiae. 

Eftersom en av konsekvenserna av exkommunicering är att man inte längre kan ta emot Kyrkans sakramenten så kan en exkommunicerad katolik därför inte få avlösning för sina synder i den sakramentala bikten. En exkommunicerad botgörare måste därför först få påföljden för sitt kanoniska brott lyft för att den sakramentala avlösningen av hans synder ska vara verkningsfull.

Vanligtvis kan den lokala stiftsbiskopen eller den som han har utsett för att ta hand om dessa frågor lyfta en påföljd såsom exkommunicering. Men det finns vissa straff som är ”reserverade för den Apostoliska Stolen,” vilket innebär att de endast kan lyftas med särskilt tillstånd ifrån påven, vanligtvis genom en särskild domstol i Rom som kallas för den apostoliska penintentiarius. Brott som medför denna typ av reserverade straff inkluderar vanhelgande av Eukaristin, fysiskt våld mot påven, om en präst direkt bryter biktens absoluta tystnadsplikt, om en präst försöker ge sakramental avlösning till den som han har begått en sexuell synd med och en biskop som viger en annan biskop utan påvens uttryckliga godkännande. Påven Benedicuts XVI la under sitt pontifikat till ytterligare ett brott vars avlösen är reserverad den Heliga Stolen, och det är brytande av tystnadsplikten under en konklav. 

3. Vad kommer Barmhärtighetsmissionärerna att göra?

På Askonsdagen kommer påven Franciskus att sända ut Barmhärtighetsmissionärerna i världen, och han kommer då att ge dem tillstånd att lyfta påföljder som vanligtvis är reserverade för den Heliga Stolen. Detta i sin tur medför att de kan ge omedelbar förlåtelse för de ovannämnda synderna under en vanlig sakramental bikt.

Påven Franciskus har även uppmanat Barmhärtighetsmissionärerna att ägna sig åt olika pastorala aktiviteter under året, till exempel att predika reträtter och närvara vid olika missionssatsningar i församlingarna ute i stiften. Att han har valt att kalla dem just missionärer är för att han vill att de ska gå ut och söka efter ”förlorade lamm”, söka upp de korrupta själarna som har gjort synden till en livsstil, eller de som har gett upp hoppet om förlåtelse, och som tror att deras synd är större än Guds barmhärtighet. Med andra ord vill påven även att de ska söka upp kriminella, maffian, fängelseintagna, prostituerade ect. De som lever långt bortom kyrkans församlingsgemenskap. 

4. Har några andra särskilda befogenheter getts under Barmhärtighetens År?

Ja. Under Barmhärtighetens År kommer alla präster över hela världen att ha befogenhet att lyfta straffet för att ha varit inblandad i en abort. I många stift i världen har biskoparna dock redan innan Barmhärtighetens Jubelår gett sina präster tillstånd att göra detta.

Dessutom har påven Franciskus, för att gagna de troende och för att än mer utvidga Kyrkans barmhärtighetsmission, under Jubelåret gett prästerna i Pius X:s Sällskap - vilka vanligtvis inte har befogenheten att höra bikter med undantag för de situationer då dödsfara föreligger - rätten att ge giltiga avlösningar i Botens Sakrament.

5. Varför är Barmhärtighetsmissionärerna viktiga?

Eftersom majoriteten av världens katoliker lyckligtvis inte begått brott såsom att bruka fysiskt våld mot påven eller att viga en biskop utan påvligt mandat så kan det verka som om Barmhärtighetsmissionärerna inte är särskilt användbara.

Men förutom att förenkla förlåtelsen av vissa extrema synder så är Barmhärtighetsmissionärerna framför allt tänkta att vara ”levande tecken på Faderns beredskap att välkomna alla dem som söker hans förlåtelse.” Vilket innebär att de är en kraftfull påminnelse för hela Kyrkan om Kristi beredskap att ”söka efter det som är förlorat och rädda det” (Luk 19:10) och Guds gränslösa längtan efter att få erbjuda sin barmhärtighet även till de värsta syndarna.