Herrens Uppenbarelse

På trettondagen firar Kyrkan den högtid som på grekiska heter Epifania, vilket betyder ”Herrens Uppenbarelse.” Dagens evangelietext är tagen ifrån Matteusevangeliets andra kapitel (Matt 2:1-12) och handlar om när de vise männen kommer till Betlehem för att hylla Jesusbarnet.

Det finns tre händelser i Jesu liv som brukar kallas för hans uppenbarelse. När vi på söndag kommer att höra om Jesu dop i Jordanfloden så uppenbaras något av Treenighetens inre liv för oss. Nästa söndag kommer vi sedan att höra om bröllopsfesten i Kanan, då den gudomliga kraft som är verksam i denne snickare från Nasaret uppenbaras, mitt i det vardagliga livet under ett bröllop och genom jungfru Marias förbön.

Men idag uppenbarar de vise männens besök det lilla barnets gudomlighet, och hur han kommer att dö för sitt folk. De gåvor som stjärntydarna ger till Kristus visar oss vem han verkligen är. När de skänker guld, förkunnar de att han är Konung. När de frambär rökelse tillber de honom som Gud och när de ger honom myrra så vittnar de om att han är dödlig.

I sin första bok om Jesus från Nasaret (Artos, 2007) skriver kardinal Joseph Ratzinger, mer känd som påven emeritus Benedictus XVI, om de vise männens besök i relation till gamla testamentets profeter och Jesu ord om att ”saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade” (Matt 5:6):

”Denna lovprisning är besläktad med orden om de sörjande som skall finna tröst. Liksom det där var de som tar emot löftet, de som inte böjer sig för de förhärskande meningarnas och för vanornas diktat, utan gör motstånd i lidandet, så handlar det även här om människor som håller utkik, som söker det som är stort, den sanna rättfärdigheten och det sanna goda. Ett ord som återfinns i Daniels bok har för traditionen blivit sammanfattningen av den hållning som det här handlar om. Där beskrivs Daniel som vir desideriorum, som en ’längtans man’ (Dan 9:23 Vulgata). Blicken riktas på de människor som inte nöjer sig med det som de har för ögonen och som inte förkväver hjärtats oro, oron som gör att människan söker det större, så att hon ger sig på väg i sitt inre. Hon blir lik de vise från Österlandet, som söker Jesus, stjärnan som visar vägen till sanning, till kärleken och till Gud.”

Vid sitt besök i Greccio igår så fortsatte påven Franciskus sin företrädares tankegångar: ”Om det inte finns en sådan stjärna i våra liv, en speciell stjärna som kallar oss att göra något mer, något gott, påbörja en resa eller att fatta ett beslut, så är det något fel. Vi måste be om nåden att upptäcka den stjärnan som Gud vill att vi ska se idag, eftersom den stjärnan kommer att leda mig till Jesus.”