Påven: ”Präster är inte svampar som plötsligt ploppar upp i katedralen”

Påven Franciskus talade på fredagen till en konferens anordnad av den Påvliga Kongregationen för Prästerskapet med anledning av 50-års jubileet av Andra Vatikankonciliets dekret om prästerna, Presbyterorum Ordinis och Optatam Totius. I sitt tal fokuserade påven på tre uttryck ifrån Presbyterorum Ordinis, om att prästerna ”utvals bland männen,” ”vigs för männen” och ”lever bland andra män.”

”Varje präst har en livshistoria, han är inte en ’svamp’ som plötsligt ploppar upp i katedralen på dagen för hans prästvigning,” sa påven. ”Det är viktigt för de som ansvarar för deras utbildning och för prästerna själva att minnas detta, och att veta hur de ska integrera sin personliga historia i sin utbildning.”

 

Påven sa sedan att den första platsen där prästernas mänskliga utbildning äger rum är familjen, som är det ”pastorala arbetets centrum” och som kan göra mycket för att uppmuntra kallelser.

”En god präst är först och främst en människa som vet sin egen historia, med sina skatter och sina sår, och som har lärt sig att sluta fred med den. Därigenom har han fått ett djupt lugn, vilket är ett karaktärsdrag hos en Herrens lärjunge.” Påven fortsatte sedan: ”Den mänskliga utbildningen är därför nödvändig för präster, så att de lär sig att inte övermannas av sina egna tillkortakommanden, utan hur de ska kunna använda sina talanger.”

Påven sa att en präst är ”en fredens man,” fylld utav ett lugn även under prövningar. ”Vår mänsklighet är ’lerkärlet’ där vi beskyddar Guds skatt,” och försiktighet måste därför vidtas för att skydda den.

Präster är kallade ”att tjäna sina bröder och systrar,” fortsatte påven. ”Vi är inte präster för vår egen skull, och vår helighet är nära relaterad till vårt folks helighet, vår smörjelse är deras smörjelse,” och han tillade sedan att en präst bör vara fast, men inte hård. Glädjefylld, men inte ytlig.

Avslutningsvis sa påven Franciskus att det är viktigt att prästerna är nära människorna, och inte behandlar sin kallelse som ”ett jobb som man gör, och sedan lever man ett annat liv.” Prästerna är kallade att vara ”fäder och bröder” för människorna, och ”det goda som prästerna kan göra kommer främst ifrån deras närhet och ömsinta kärlek till folket.”