November månad tillägnas själarna i skärselden

Skärselden är inte, som många tror, ett medeltida påfund. Konceptet har funnits i Kyrkan sedan de första kristnas tid, även om man ibland har använt andra ord för att beskriva det. Många kyrkofäder, inklusive den helige Ambrosius, den helige Hieronymus, Beda Venerabilis och den helige Gregorius av Nyssa talar om det, och den helige Augustinus skriver i Guds Stad: ”Men bland dem som lider timliga straff efter döden så är de inte alla dömda till de eviga smärtor som följer på denna dom. För vissa av dem, som vi redan har sagt, blir det som inte är eftergivet i denna värld eftergivet i nästa, vilket innebär att de inte kommer att straffas med den kommande världens eviga straff.”

Själarna i skärselden vet att, precis som för oss på jorden, så varar deras lidande inte för evigt. De vet att de kommer att möta Jesus ansikte mot ansikte i himmelen, men att de måste vänta ännu en liten tid. I de första kristnas liturgier talade man ofta om detta, och i katakomberna kan man hitta inskriptioner som talar om att de befinner sig i en ”fridens sömn.” Denna frid skulle de inte uppleva om de inte visste att deras lidande bara är tillfälligt.

Ofta talar vi om att det är viktigt att vi ber för själarna i skärselden, vilket det är. Men vissa, bland andra teologen den helige Roberto Bellarmino, tror att de även ber för oss. Den helige Bellarmino sa att själarna i skärselden är närmare Gud än vad vi är, och att de därför skulle kunna vara goda förebedjare för oss.

 Själarna i skärselden är inte heller ensamma. Vi vet inte precis på vilket sätt som de har gemenskap, men vi talar om den Lidande Kyrkan, en term som skulle bli meningslös om själarna i skärselden fortfarande inte var förenade med varandra. Ingen vet precis hur det är, men vissa tror att själarna i skärselden kan trösta varandra på samma sätt som vi här i Kyrkan på jorden kan göra.

Förutom att vara förenade med varandra, så är själarna i skärselden även förenade med Kristus. Skärselden är inte någon form utav paus i det andliga livet i väntan på den himmelska visionen, den direkta uppfattningen av Gud för dem som befinner sig i himmelriket. Vi talar ibland om den Lidande Kyrkan, och det är svårt att tänka sig någon del av Kyrkan som är närmare Kristi eget lidande än Kyrkan i skärselden.

Lidandet i skärselden är frivilligt. Den heliga Katarina av Genoa skriver att när en själ ser vad som väntar den i himmelen, så kastar den omedelbart sig själv in i skärselden. Även om skärselden inte är frivillig på det sättet att någon kan välja att gå dit, så är den frivillig genom att själarna själva väljer att vara där.

I Trosbekännelsen talar vi även om hur Kristus steg ner i dödsriket. Teologerna räknar traditionellt skärselden som en del utav dödsriket, vilket helt enkelt är allting utom himmelen. I Summa Theologiae (III, q. 52 a. 8) skriver den helige Thomas av Aquino att alla som var i ”någon del utav dödsriket besöktes i något avseende” av Kristus. Ingen vet givetvis precis hur detta gick till, men Aquino föreslår att själarna i skärselden tröstades utav Kristus.

Genom historien så har man ofta fokuserat på lidandet och straffet i skärselden. Men skärselden är mer än så. Den heliga Katarina av Genoa beskriver skärselden som ett tillstånd av djup lycka: ”Jag tror inte att någon lycka kan finnas som är värd att jämföras med vad en själ i skärselden upplever, med undantag för den hos själarna i himmelen. Dag för dag så ökar denna lycka när Gud flödar in i dessa själar allt mer i takt med att allt motstånd emot Honom förtärs. Syndens rost är hindret, och elden bränner bort rosten så att själen allt mer öppnar sig för det gudomliga inflödet.”

Sammanfattningsvis är det alltså så att, oavsett hur radikalt som det än må låta, den katolska läran om vem som hamnar i himmelen och vem som kommer till skärselden kan uttryckas genom att säga att de själar som har nått en sådan fullkomning av helighet så att de inte behöver skärseldens renande eld kan gå raka vägen till himmelen. Vi kallar dem, passande nog, för Guds heliga eller helgon. Med andra ord: bara helgon kommer till himmelen. Skärselden finns till för att göra alla dem som befinner sig där till helgon.