”Alla vackra ting har ett slut. Men vi skall se Guds härlighet.” Påvens morgonpredikan

I fredagens Morgonmässa i Sankta Marta sa påven Franciskus att Gud är den största äran, och varnade för att avguda jordiska ting eller våra egna vanor. Istället, sade han, bör vi se bortom dessa saker till det som är större: till Gud, Skaparen, vars ära aldrig bleknar.

I sin predikan reflekterade den helige fadern över Guds eviga härlighet. Han sa att det finns två faror för de kristna: frestelsen att göra jordiska ting till en avgud, men även att börja avguda våra egna vanor, som om de skulle vara för evigt.

Istället sa påven att Gud är den största äran. Vi ser detta i psalmerna, som säger att ”Himlen förkunnar Guds härlighet.” Problemet, sa påven, är att människor ofta knäfaller inför det vars prakt endast är en reflektion och som en dag kommer att slockna, eller än värre hänger sig åt ännu mer flyktiga nöjen.

Påven Franciskus varnade även för att det ”fel” som många människor begår är att de är oförmögna att se bortom de jordiska tingens skönhet och inte kan rikta sig mot det transcendenta som överskrider det som kan uppfattas med sinnena.

Denna avgudadyrkan gör att vi lägger all vår kraft på det jordiska, och inte tänker på hur mycket större Han som har skapat dem är, Han som är all skönhets ursprung. ”Det är en avgudadyrkan att se på alla dessa vackra saker utan att tro att de en dag kommer att blekna bort. Och det finns en skönhet även i att blekna… Denna avgudadyrkan att fästa sig vid skönheten av det som är här och nu utan en känsla för det transcendenta är en risk för oss alla.”

Den andra fällan eller avgudadyrkan som påven varnade för är den som våra dagliga vanor utgör, eftersom de gör våra hjärtan döva. Han sa att Jesus visade detta när han talade om männen och kvinnorna under Noas och Sodoms tid, som åt och drack och gifte sig utan att oroa sig för något, tills floden kom eller Herren lät brinnande svavel regna ner ifrån himlen.

”Allting blir en vanesak. Vi lever utan att tänka på slutet av detta sätt att leva. Även detta är en avgudadyrkan, att fästa oss alltför mycket vid våra vanor utan att tänka på att även de har ett slut. Men Kyrkan får oss att se alltings slut.”

Påven uppmanade sedan de närvarande att alltid se bortom det som är här och nu, och att fästa sin blick på den Gud som är bortom ”allt skapats slut,” så att vi inte upprepar Lots frus ödesdigra misstag att se tillbaka. Vi måste vara säkra, underströk påven, på att om vårt liv är vackert så kommer även dess slut att vara vackert.

”Vi troende är inte människor som ser tillbaka, utan människor som alltid går framåt. Vi måste alltid fortsätta framåt i livet. Vi måste se alla vackra ting och de vanor som vi har, men utan att göra dem till gudar. De har ett slut.” Men vi kommer att ”se hela Guds härlighet.”