Hela påvens katekes: Familjen – 31. Förlåt oss våra skulder

Den nyligen avslutade biskopssynoden om familjen reflekterade på djupet över familjens kall och och uppdrag i kyrkans li och i vår tids samhälle. Det var en nådefull händelse. I slutet av synoden överlämnade synodfäderna sina slutsatser åt mig. Jag beslöt att publicera denna text för att alla skulle få ta del av det arbete som vi har utfört tillsammans under de senaste två åren. Det här är inte rätt stund för att gå igenom dessa slutsatser, och jag själv måste först gå igenom dem.

Men under tiden stannar inte livet upp, särskilt inte familjernas liv. Ni, kära familjer, är alltid på vandring. Ständigt skriver ni om familjens evangeliums skönhet i det konkreta livets bok. I en värld som ibland saknar liv och kärlek, talar ni varje dag om äktenskapets och familjens stora gåva.

I dag tänkte jag betona att familjen är en skola där man lär sig att ge av sig själv och att förlåta varandra, vilket är nödvändigt för att kärleken skall vara länge. Utan att ge av sig själv och utan att förlåta varar inte kärleken länge. I bönen som han själv lärt oss, Fader vår, lär Jesus oss att be Fadern: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Och saden kommenterar han: “Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” Matt 6:12,14-15). Man kan inte leva utan att förlåta varandra, eller man kan åtminstone inte leva väl, särskilt i familjen. Varje dag gör vi något fel. Vi måste räkna med dessa misstag, som beror på vår bräcklighet och vår egoism. Men vi måste genast hela de sår vi åsamkar och knyta ihop de trådar vi klipper av i familjen. Om vi väntar länge blir allt mycket svårare. Det finns en enkel hemlighet för hur man helar sår och löser upp anklagelser. Det är att inte låta dagen ta slut utan att man ber varandra om förlåtelse, utan att skipa fred mellan man och hustru, mellan föräldrar och barn, mellan bröder och systrar... mellan svärdotter och svärmor! Om vi lär oss att genast be om ursäkt och att ge varandra ömsesidig förlåtelse, då helas såren, äktenskapet blir starkare, och familjen blir ett allt robustare hem, som motstår skakningarna från våra små och stora elakheter. Men det behövs inga stora tal, det räcker med en smekning. En smekning, så är allt över och man börjar om. Men avsluta aldrig dagen i strid!

Om vi lär oss att leva så i familjen, gör vi det också utanför familjen, var vi än är. Det är lätt att vara skeptisk om detta. Många, också kristna, menar att det är en överdrift. De säger: ja det är vackra ord, men det är omöjligt att tillämpa dem. Men gudskelov är det inte sant. Det är just genom att ta emot förlåtelse från Gud som vi i vår tur förmår förlåta andra. Därför låter Jesus oss upprepa dessa ord varje gång vi ber bönen Fader vår, varje dag. I ett samhälle som ibland är obarmhärtigt behövs platser som familjen där man kan lära sig att förlåta varandra.

Synoden har gett oss nytt hopp också om detta. Det hör till familjens kall och uppdrag att förlåta och förlåtas. Förlåtelsen räddar familjer från splittring men låter dem också hjälpa samhället att vara mindre elakt och grymt. Ja, varje gest av förlåtelse reparerar hemmets sprickor och stärker dess murar. Kära familjer, kyrkan står vid er sida för att hjälpa er att bygga ert hem på den klippa som Jesus talade om. Låt oss inte glömma dessa ord som kommer strax före liknelsen om huset: “Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.” och han fortsätter: ” På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte” (jfr Matt 7:21-23). Det är ett starkt ord som syftar till att skaka om oss och kalla oss till omvändelse.

Kära familjer, jag försäkrar er att om ni förmår vandra allt mer bestämt på saligprisningarnas väg och att lära er och att lära ut att förlåta varandra, då skall hela kyrkan förmå vittna allt mer om den förnyande kraften hos Guds förlåtelse. Annars kan vi hålla hur fina predikningar som helst och kanske rentav driva ut någon djävul, men till sist skall Herren inte erkänna oss som sina lärjungar, för vi har inte förmått förlåta och förlåtas.

De kristna familjerna kan verkligen göra mycket för vår tids samhälle och för kyrkan. Därför hoppas jag att barmhärtighetens jubelår skall hjälpa familjerna att återupptäcka den ömsesidiga förlåtelsens skatt. Låt oss be för att familjerna skall bli allt duktigare på att bygga konkreta vägar till försoning, där ingen känner sig övergiven under bördan av sina skulder.

Med denna avsikt kan vi säga tillsammans: ” Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”.