"Vi måste göra Jesu ord till våra egna och låta våra hjärtan bli lika hans eget"

Igår avslutades Familjesynoden officiellt med en Mässa i Peterskyrkan. Söndagens läsningar var Jer 31:7-9, Ps 126, Heb 5:1-6 och Mark 10:46-52. I sin predikan så talade påven Franciskus om hur de tre läsningarna visar oss Faderns barmhärtighet, och hur Guds Faderskap är helt uppenbarat i Jesus.

”Jesus har precis lämnat Jeriko. Trots att han bara har börjat sitt livs viktigaste resa, som kommer att ta honom till Jerusalem, så stannar han ändå när Bartimaios ropar på honom,” sa påven. ”Jesus vill inte bara ge honom en allmosa, utan vill möta honom personligen. Han ger honom inga instruktioner och inget svar, utan frågar: ’Vad vill du att jag skall göra för dig?’ (Mark 10:51). Det kan verka som en konstig fråga, vad skulle en blind man vilja ha, om inte sin syn tillbaka? Men genom att fråga honom rakt ut, men samtidigt respektfullt, ansikte mot ansikte, så visar Jesus att han vill höra våra behov. Han vill tala till var och en av oss om våra liv, de verkliga situationer som vi lever i, så att inget undanhålls för honom. Efter att Bartimaios har blivit helad så säger Herren till honom: ’Din tro har hjälpt dig’ (Mark 10:52). Det är vackert att se hur Jesus beundrar Bartimaios tro och hur han litar på honom. Han tror på oss, mer än vi tror på oss själva.”

Den helige fadern fortsatte sedan, ”Det finns en intressant detalj. Jesus ber sina lärjungar att gå och kalla på Bartimaios. Det tilltalar mannen med två uttryck som annars bara Jesus använder i Evangelierna. Först säger de till honom: ’Var lugn!’ vilket rakt översatt betyder ’ha tro, fatta mod!.’ Sannerligen, endast ett möte med Jesus ger en människa styrkan att möta de allra svåraste situationer. Det andra uttrycket är ’Stig upp!’, det som Jesus sa till så många sjuka som han rörde vid och helade. Hans lärjungar gör inget annat än att upprepa Jesus uppmuntrande och befriande ord och de leder Bartimaios raka vägen till Jesus, utan att läxa upp honom. Jesu lärjungar är kallade att göra detta, även idag, särskilt idag: att föra människor till den medlidande Barmhärtigheten som räddar. När mänsklighetens rop, lik Bartimaios, blir allt starkare, finns det inget annat svar än att göra Jesu ord till våra egna och framför allt, låta våra hjärtan bli lika hans. Lidandets och konflikternas stunder är för Gud tillfällen för barmhärtighet. Idag är en barmhärtighetens tid!”

”Men det finns frestelser för dem som följer Jesus. Evangeliet visar i alla fall två utav dem. Jesus stannade, men ingen utav lärjungarna. De fortsatte att gå som om det inte hände något särskilt. Om Bartimaios var blind, så var de döva. De tyckte inte att hans problem var deras problem. Detta kan vara en risk för oss: när vi ständigt möter olika problem så kan vi tycka att det är bättre att bara fortsätta vidare, istället för att engagera oss. På det sättet är vi, precis som lärjungarna, tillsammans med Jesus. Men vi tänker inte som honom. Vi tillhör hans grupp, men våra hjärtan är inte öppna. Vi förlorar vår förundran, tacksamhet och entusiasm, och riskerar att bli vanemässigt oberörda utav nåden. Vi kan tala om honom och arbeta för honom, men vi lever långt ifrån hans hjärta, som sträcker sig ut till dem som är sårade. Detta är frestelsen: en ’illusionernas andlighet,’ där vi kan vandra igenom mänsklighetens öken utan att se vad som verkligen finns där, utan istället ser vi det som vi vill se. Vi kan utveckla vår egen syn på världen, men vi accepterar inte vad Herren sätter framför våra ögon. En tro som inte vet hur den ska rota sig själv i människors liv blir torr och skapar öknar istället för oaser.”

”Den andra frestelserna är att falla in i en ’schemalagd tro.’ Vi kan vandra tillsammans med Guds Folk, men vi har redan schemalagt hela resan, allt är uppskrivet: vi vet vart vi ska gå och hur lång tid det kommer att ta. Alla måste följa vår takt, och varje problem irriterar oss. Vi riskerar att bli en utav de ’många’ i Evangeliet som förlorar tålamodet och som förmanar Bartimaios,” sa påven Franciskus. ”Men Jesus vill inkludera, särskilt de som är marginaliserade och som ropar till honom.”

Avslutningsvis så vände sig påven till Synodsfäderna. ”I slutet så följer Bartimaios Jesus på hans väg (Mark 10:52). Han fick inte bara sin syn tillbaka, utan han blev en del utav den gemenskap som vandrar tillsammans med Jesus. Kära Synodsfäder, vi har vandrat tillsammans. Tack för att vi tillsammans har fått vandra med våra blickar fästa både på Jesus och på våra bröder och systrar i sökandet efter nya vägar som vi finner i Evangeliet och som gör att vi i vår tid kan förkunna familjekärlekens mysterium.”