Hela påvens katekes - 28. Familjens anda

För några dagar sedan inleddes biskopssynoden på temat “Familjens kall och uppdrag i kyrkan och i dagens värld”. Familjen som vandrar längs Herrens väg är av grundläggande betydelse för vittnesbördet om Guds kärlek och förtjänar därför all den omsorg som kyrkan är förmögen. Därför är synoden kallad att översätta denna kyrkans omsorg för vår tid. Låt oss åtfölja hela synodprocessen med vår bön och uppmärksamhet. Under synoden skall katekeserna ägnas åt reflexioner som inspirerats av några aspekter av den oupplösliga relationen mellan kyrka och familj, med en öppen horisont ut mot hela den mänskliga gemenskapens bästa.

Ser man uppmärksamt på vardagslivet för vår tids män och kvinnor, ser man genast att det överallt behövs en rejäl injektion av familjeanda. Stilen i alla relationer, både i samhälle, ekonomi, juridik, arbete och medborgarskap är rationell, formell och organiserad, men också väldigt torr och anonym. Det blir ibland outhärdligt. Man vill inkludera alla, men i själva verket överger man allt fler människor åt ensamhet och överblivenhet.

Därför öppnar familjen ett mycket mänskligare perspektiv för hela samhället. Den öppnar sina barns ögon för livet, och inte bara ögonen utan också alla andra sinnen. Den pekar på en syn på mänskliga relationer som bygger på ett fritt kärleksförbund. Familjen visar på behovet av relationer som präglas av trohet, uppriktighet, förtroende, samarbete och respekt. Den uppmuntrar oss att bygga en beboelig värld och att tro på förtroendet i relationerna, också under svåra omständigheter. Den lär oss att hålla ord, att respektera personer, att dela sina egna och andras begränsningar. Vi är alla medvetna om att det inte går att ersätta familjens omsorg om de minsta, de mest sårbara och sårade, och rentav dem som förstört sitt liv genom sin livsstil. Den som visar denna inställning i samhället har lärt sig det av familjens anda, förvisso inte av tävlingsanda och strävan efter självförverkligande.

Trots att man vet detta ger man inte familjen den betydelse den förtjänar, inte heller erkännande eller stöd, i dagens samhälles politiska och ekonomiska organisation. Mer än så: inte nog med att familjen inte får tillräckligt erkännande, man lär sig inte längre något av den. Med all sin vetenskap och teknik förmår det moderna samhället ännu inte översätta dessa kunskaper till bättre former av samlevnad i samhället. Organisationen av det gemensamma livet kvävs allt mer av en byråkrati som står helt främmande för grundläggande mänskliga band. Stilen i samhälle och politik visar ofta tecken på förfall – aggressivitet, vulgaritet, förakt – på en mycket lägre nivå än en minimal familjeuppfostran. Den okänsliga teknokratin och den morallösa familismen möts och när varandra på ett paradoxalt sätt.

Idag är det just här som kyrkan ser den historiska innebörden i sitt uppdrag beträffande familjen och den autentiska familjeandan: att se över sitt eget liv. Man kan säga att ”familjeandan” är ett slags författning för kyrkan: så måste kristendomen se ut, så måste den vara. Det står skrivet klart och tydligt: ”ni är inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud”, säger Paulus (Ef 2:19). Kyrkan är och måste vara Guds familj.

När Jesus kallade Petrus att följa honom, sade han att han skulle göra honom till “människofiskare”. Då behöver man en ny typ av nät. Vi skulle kunna säga att idag är familjerna ett av de viktigaste näten för Petrus och kyrkans uppdrag. Detta nät är inget fängelse. Tvärtom befriar det från övergivandets och likgiltighetens onda vatten, där många människor drunknar i ensamhetens och likgiltighetens hav. Familjerna vet mycket väl vad det finns för värdighet i att känna sig som barn och inte slavar eller främlingar eller ett nummer på ett ID-kort.

Det är här, utifrån familjen, som Jesus börjar en ny vandring bland människorna för att övertala dem att Gud inte har glömt dem. Här finner Petrus ny kraft för sitt uppdrag. Här lyder kyrkan Mästarens ord och ger sig ut på sjön för att fiska, och vet att om den gör det, skall fiskafänget bli ett under. Må den Heliga Anden fylla synodfäderna med entusiasm som gör att kyrkan överger sina gamla nät för att fiska på nytt i förtröstan på sin Herres ord. Låt oss be intensivt för detta! Kristus har lovat och ger oss mod: om inte ens en ond fader vägrar ge sina hungriga barn bröd, skall då inte Gud ge Anden åt dem som ber honom, även om de själva inte är perfekta (jfr Luk 11:9-13)!