Uppmuntra varandra att tala om det väsentliga - att vi ska möta Herren!

Det är den första september och det innebär att påven Franciskus åter öppnar dörrarna för troende att delta under hans privata morgonmässa i Sankta Martas kapell i Vatikanen. I sin första predikan efter sommaruppehållet, valde påven att påpeka riskerna med att tala om oväsentligheter istället för att söka hela sin tröst i Herren.

Det beteendet som påven utgick från var beskrivningen av församlingen i Tessalonike, som framgår i aposteln Paulus beskrivning – en rastlös gemenskap som frågar om "hur" och "när" Kristi återkomst skulle ske osv.

Paulus svarar att Herren kommer att komma som en tjuv om natten, men han tillägger att de som tror på honom kommer att få frälsning, och han sammanfattar: "Trösta varandra och hjälp varandra.” Det är denna tröst som påven insisterade på denna morgon, en hoppfull tröst:

"Detta är mitt råd. Trösta varandra. Uppmuntra varandra”, sa påven och pekade på att man talar för mycket om annat i kyrkan, men att vi inte talar med varandra om att vi ska möta Herren. ”Här är vårt hopp. Uppmuntra varandra i församlingarna, påminn om att vi väntar på Herren som kommer. Istället talar man om det ena och det andra för att inte bli uttråkade.”

Påven fortsatte med att kommentera responsoriepsalmen där man denna dag sa ”Jag är säker på att jag ska se Herrens godhet.” och påven frågade: ”är ni säkra på att ni ska skåda Herren?!”  Job sa, trots sina motgångar: ”Jag vet att Gud lever och jag kommer att se honom med egna ögon.”

”När vi går till det Sixtinska Kapellet ser vi den vackra scenen i Yttersta Domen. Men tror vi att vi kommer att se honom i ett personligt möte, och att vi kommer att omfamnas av honom, och stanna med honom för alltid? Detta är den sanna vissheten och den verkliga trösten, som får aposteln Paulus att säga: ”Jag är säker på Herrens godhet.”

Liksom Paulus sa till de kristna i det förgångna upprepade påven idag: "trösta varandra i goda gärningar och var till hjälp för varandra. Då kan vi gå framåt":

"Vi ber Herren om denna nåd: att hoppets frö som han har sått i våra hjärtan, ska växa och växa tills det slutliga mötet med honom. Jag är säker på att jag ska se Herren. Jag är säker på att Herren lever. Jag är säker på att Herren kommer att se mig. Detta är vårt livs horisont. Vi ber Herren om denna nåd att trösta varandra genom goda gärningar och goda ord, på denna vår väg tillsammans.”