"Maria är ett säkert tecken på tröst och hopp"

Idag firar den katolska kyrkan Jungfru Marie Himmelsfärd, även kallad Jungfru Marias upptagning i himmelen. Den är en av kyrkoårets stora Mariahögtider, och en helgdag i många länder.

För första gången på 61 år bad påven Angelus med de troende på Petersplatsen i Rom, denna dag. Senast var det påven Pius XII som var i Rom på denna högtid. Hans efterföljare hade som vana att ta emot de troende i Castelgandolfo för högtidens Angelus, och vad gäller påven Franciskus var även han i Castelgandolfo det första året som påven. Förra året tillbringade han inte i sommarresidenset, men var då i Sydkorea denna dag.

Så vid tolvslaget hade tusentals troende samlats i Rom för den traditionella Mariabönen, och utmanat dagens kraftiga åskskurar. Ett hav paraplyer mötte påven när han klev fram till sitt fönster för sin reflektion över dagens högtid:

”Kära bröder och systrar, idag firar vi en av de viktigaste högtiderna tillägnade Jungfru Maria, hennes himmelsfärd. Vid slutet av sitt jordiska liv, blev Kristi Moder upptagen i kropp och själ till himlen, till det eviga livet, i full gemenskap med Gud.”

Påven Franciskus hänvisade till dagens evangelietext tagen ur Lukasevangeliet  (Luk 1,39-56) och påminde om hur Maria genast efter bebådelsen begav sig till sin kusin Elisabet och om deras möte fullt av Helig Ande:

”Maria uttrycker sin glädje med lovsången Magnificat, eftersom hon till fullo är medveten om storheten i händelserna i hennes liv: genom henne fullbordas det som hennes folk väntar på”, sa påven. 

”Men evangeliet visar även på den verkliga orsaken till Marias storhet och glädje: hennes tro. Elisabet hälsar henne med dessa ord: " Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” (Luk 1:45). Salig hon som trodde. Tron är hjärtat i hela historien om Maria. Maria vet, och hon säger det, att hela historien präglas av de arrogantas våld, de rikas högmod, och de drygas förmätenhet. Men Maria tror och hon förkunnar att Gud inte överger sina ödmjuka och fattiga barn, utan hjälper dem med barmhärtig omsorg, och han störtar de mäktiga från deras troner, skingrar de som har övermodiga planer.”

Påven Franciskus förklarade hur Marias Lovsång, Magnificat, hjälper oss att se ”den fulla innebörden av händelserna i berättelsen om Maria”:

”Vi ser att Herrens barmhärtighet är historiens motor och han kunde därför inte låta ”henne som bar livets Herre lida gravens korruption”. Detta handlar inte bara om Maria. De "stora saker" som den Allsmäktige gör, berör oss på djupet, de berättar för oss om vår resa genom livet, och påminner om det mål som väntar oss: Faderns hus.

Om vi ser på vårt liv, i ljuset av Marias upptagning i himlen, har vår vandring en riktning, vi är inte vilsna som irrar runt, vi är pilgrimer på en vandring som trots lidanden och all osäkerhet har en säker destination: vår Faders hus. Vår Fader som väntar på oss med kärlek.

Under livets gång ger Gud, ”sitt folk, pilgrimer på jorden, ett tecken på tröst och säkert hopp" (ibid.). Tecknet har ett ansikte och ett namn, Guds Moders strålande ansikte, hennes välsignade namn Maria, hon är full av nåd, välsignad för att hon trodde på Herrens ord.”

”Som medlemmar i kyrkan, får vi dela vår Moders ära, eftersom även vi, tack och lov, tror på Kristi offer på korset och genom dopet, ingår i detta frälsningsmysterium.”

Idag ber vi alla tillsammans, att medan vår resa på denna jord forsätter, må Marias barmhärtiga ögon följa oss, bana vägen för oss och visa oss målet. Må hon efter denna vår landsflykt visa oss Jesus, hennes livsfrukt. O kära, o milda, o ljuva jungfru Maria!”, avslutade påven med den gamla Mariaantifonen ”Salve Reginas sista ord.

Efter Angelus sände påven Franciskus sina tankar till befolkningen i staden Tianjin i norra Kina, där explosioner på industriområdet har orsakat många dödsfall och många allvarligt skadade. ”Jag försäkrar er om mina böner för dem avlidna och för alla dem som lider av denna tragedi; Må Herren sörja för och  stödja alla dem som arbetar för att lindra deras lidande.”