Kardinal Koch "ingen enhet utan institutionell enhet"

Här följer en intervju med kardinal Kurt Koch, som är prefekt för det påvliga rådet för Kristen Enhet, den högste ansvarige för den katolska kyrkans relationer till andra kristna samfund. Samtalet ägde rum ett par veckor efter Svenska Kyrkans ärkebiskop Antje Jackelen hade besökt Rom.

I början av maj var Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på besök här i Rom, och hon träffade då först påven Franciskus och sedan dig. Vilka frågor stod i centrum under mötet mellan dig och ärkebiskop Jackelén?

Det var första gången som jag hade tillfälle att möta Svenska kyrkans ärkebiskop såsom ärkebiskop. Fast vi hade ju träffats redan tidigare, i samband med att jag besökte Lund under våren förra året. Vid vårt möte nu diskuterade vi situationen i Svenska kyrkan, våra ekumeniska relationer och den ekumeniska situationen i Sverige, och vilka som är de största utmaningarna för det svenska samhället i dag. Och så diskuterade vi förberedelserna inför uppmärksamman det av reformationsminnet år 2017.

Betydde ert gemensamma möte något för utformningen av det förestående reformationsminnet år 2017?

På Enhetsrådet gör vi våra förberedelser inför reformationsminnet år 2017 i samverkan med Lutherska världsförbundet; vi för alltid våra dialoger på den universella nivån. Men det är intressant för mig att lära känna hur kyrkorna på lokal nivå, i det här fallet i Sverige, uppmärksammar reformationsminnet

eftersom situationen ser så olika ut i olika länder. I Tyskland, till exempel, var reformationen en folklig rörelse, medan reformationen i Sverige genomfördes på grund av den politiska ledningens beslut. Det rör sig om väldigt olika historiska utvecklingar, och det är viktigt för mig att beakta sådana ting i samband med förberedelserna inför reformationsminnet.

Vilka är de viktigaste utmaningarna för ekumeniken mellan den katolska kyrkan och de reformatoriska kyrkogemenskaperna i dag?

Det fins flera olika utmaningar som vi behöver möta. För det första måste man konstatera att det i dag fins en tendens till ökad splittring bland de reformatoriska samfunden sinsemellan. Protestanterna blir inte mera eniga sinsemellan utan de blir tvärtom alltmera splittrade, och den tendensen verkar vara global. Protestantismen håller på att grundligt fragmenteras och det skapas hela tiden nya samfund. Utvecklingen går i motsatt riktning till ekumenikens strävanden, som ju handlar om att återvinna enheten. Den andra stora utmaningen i relation till de reformatoriska samfunden är, måste jag tyvärr säga, att vi inte har en gemensam uppfattning om själva målet för ekumeniken. Detta är ett mycket allvarligt problem. Om vi inte har en gemensam vision att sträva mot blir det svårt att se vilken väg som ekumeniken ska slå in på framöver. Det finns många olika uppfattningar om målet. Den katolska visionen är att återvinna enheten i tron, sakramenten och ämbetena. Men bland de protestantiska kyrkorna möter jag andra visioner. De talar om att man ömsesidigt ska erkänna alla olika slags ecklesiologiska gemenskaper som fins som ”kyrkor”, som ett slags extra typ av ecklesiologiska verkligheter utöver Kristi ena kyrka. Ur katolsk synvinkel är det en mycket svårsmält uppfattning. Jag tror att vi behöver fina en gemensam målsättning för det ekumeniska arbetet, för att kunna lösa dessa frågor. Och så fins det en tredje utmaning. Den består i att det har dykt upp nya problem och spänningar på det etiska området. Det är en ny situation. På 80- och 90-talet brukade man inom den ekumeniska rörelsen säga att ”tro åtskiljer, men handlingar förenar”. Men i dag har vi nästan det motsatta läget. På somliga punkter har vi lyckats komma närmare varandra genom att fördjupa samtalen om trons innehåll, men på det etiska området har det tvärtom uppstått nya problem och motsättningar. Det innebär en väldig utmaning. När de olika kyrkorna i dag inte kan ge ett gemensamt vittnesbörd i det sekulära samhället om vår tids avgörande etiska frågeställningar rörande det mänskliga livets värdighet, så blir den kristna rösten allt svagare i samhället. Därför behöver vi försöka uppnå konsensus också i de etiska frågorna.

I samband med Johannes Paulus II:s besök i Sverige 1989 fanns det förhoppningar om att Svenska kyrkan och den katolska kyrkan skulle närma sig varandra och kanske till och med nå en enhet med varandra inom ganska kort tid. I dag verkar sådana förhoppningar mera orealistiska. Stämmer detta intryck och vad är i så fall orsaken till denna förändring av situationen?

Jag har hört både kyrkfolk och kyrkoledare i Sverige och Norge berätta om att de har mycket positiva minnen från påven Johannes Paulus II:s besök. Jag är mycket glad och tacksam för det. Men jag tror att situationen har förändrats litet under de senaste åren. Det hänger nog ihop med det som jag nämnde om bristen på ett gemensamt mål för ekumeniken. Om alla kristna verkligen strävar efter enhet, så borde reformationsminnet kunna bidra till att återvinna enheten. Reformationens centrala gestalt, Martin Luther, ville inte skapa en ny kyrka, han ville förnya den katolska kyrkan, även om det då inte lyckades. Men om man vill bygga vidare utifrån Luthers intentioner så måste man sträva efter kyrkans enhet, och jag hoppas att reformationsminnet kan bidra till att vi kan ta några steg som hjälper oss att i framtiden återvinna enheten.

Du har besökt Sverige vid två tillfällen under de senaste två åren. I samband med ditt besök Uppsala i oktober 2013 höll du föreläsningen ”Ekumeniska utvecklingar efter Andra Vatikankonciliet”. I den föreläsningen sade du att målet för de ekumeniska strävandena måste vara uppnåendet av en konkret, synlig kyrklig enhet i tro, sakramentalt liv och ämbetsstruktur. Men fins det i dag en allvarligt menad strävan efter en konkret, synlig enhet mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan i dag, eller är de förhoppningarna i praktiken lagda på is?

Det är väldigt viktigt att vi diskuterar vad som krävs för att vi ska kunna uppnå enhet. Den katolska – och jag tror också den ortodoxa – visionen är att återvinna enheten i tron, för vi är trosgemenskaper. Vi behöver likaså återvinna enheten när det gäller sakramenten och ämbetsstrukturerna. Och därför har jag föreslagit att vi framöver ska föra dialog kring sambanden mellan dessa tre element: tro, sakrament, ämbete. Vi behöver fördjupa de frågor som lämnades öppna i den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran från år 1999 mellan Lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan. Och de viktigaste av dessa ännu öppna frågor är av ecklesiologiskt slag: Vad är kyrkan? Var fins kyrkan? Hur ska man förstå relationen mellan kyrkan och eukaristin? Och vilken betydelse har ämbetet i den kontexten? Jag är mycket tacksam för den lokala dialog som nu förs i Finland mellan lutheraner och katoliker om dessa frågor, och jag ser fram emot att läsa den gemensamma rapport som de vill skriva om sina samtal om dessa mycket viktiga frågor.

Kan de kristnas synliga enhet förverkligas utan att det sker institutionellt, i form av en gemensam kyrklig organisation?

Nej. Det beror på att kyrkan har både en karismatisk och en institutionell dimension. Det är på det sättet som kyrkan är en synlig realitet. Nya testamentet talar om kyrkan som Kristi kropp, och detta förverkligas genom att kyrkan är synlig och institutionell. Det är klart att ekumeniken tar sig många olika uttryck; vi samverkar på det kulturella planet, vi tar ställning tillsammans när det gäller olika utmaningar som samhället står inför och så vidare. Men vi måste också återvinna kyrkans enhet på det institutionella planet, det är viktigt. 

Även bland lutheraner har det uttrycks förhoppningar om möjligheten att upprätta så kallade ”ordinariat”, efter den modell som infördes för anglikanska kristna under påven Benedictus XVI. Kan man betrakta ordinariaten som en ny form av ”unierade” kristna, och hur förhåller sig ordinariaten till de ekumeniska strävandena?

Nej, ordinariaten är inte en ny form av unierade kristna. De är snarare påvens svar på en förfrågan från medlemmar i den anglikanska gemenskapen som ville bli upptagna i den katolska kyrkan, och påven var beredd att tillmötesgå deras önskan. Om lutheraner har samma önskan att leva i den katolska kyrkan, så får vi lov att överväga hur vi kan svara på det. Men här i den romerska kurian har vi delat upp det så att det är Troskongregationen som har ansvaret för frågorna om ordinariaten. Vår uppgift däremot är att fortsätta den ekumeniska dialogen. Det beror på att vi inte betraktar frågorna kring ordinariaten som en ny form av ekumenik. Påven Benedictus tog emot dem med ett öppet hjärta när han sade att de kunde ta med sig sina liturgiska traditioner och fromhetstraditioner, att de inte behövde lämna dessa bakom sig när de upptogs i den katolska gemenskapen. Men sådant är faktiskt möjligt bara efter en lång tid av ekumenisk dialog.Så i den bemärkelsen kan man betrakta ordinariaten som en frukt av det ekumeniska arbetet.

I sitt tal till ärkebiskop Jackelén den 4 maj varnade påven Franciskus för att detfinns en fara för att nya konfessionella splittringar cementeras i vår tid när det gäller synen på det mänskliga livets värdighet, familj, äktenskap och sexualitet. I föreläsningen i Uppsala varnade även du för sådana problem. Hur stor bedömer du att risken är för uppkomsten av nya konfessionella splittringar av sådana skäl?

Som jag redan antydde, tror jag att vi här står inför en mycket stor utmaning. Vi har skilda uppfattningar när det gäller bioetiska frågor, och inte minst när det gäller synen på äktenskap, familj, sexualitet och genderfrågor. Det har lett till splittringar inom flera samfund och även skadat den ekumeniska dialogen. I sitt tal nämnde påven dessa saker, och han sade att han hoppas att de skillnader i synsätt som vi har i dessa frågor inte ska bli till skada och förhindra ett fördjupande av de öppna frågor som ännu återstår att lösa mellan den lutherska och den katolska kyrkan. Det är viktigt att vi också diskuterar dessa etiska frågor och försöker finna vägar att svara gemensamt på de utmaningar som dessa frågor ställer samhället inför.

Det är snart en månad sedan Antje Jackelén var på besök här i Rom. Finns det något särskilt önskemål eller någon särskild förhoppning som du skulle vilja framföra med tanke på de framtida relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan?

Alla dialoger som vi för är på den universella nivån, och det innebär att det primärt är Lutherska världsförbundet som i detta sammanhang är vår dialogpartner. Vi för inte bilaterala dialoger med olika kyrkor i olika länder. Men naturligtvis har vi vänskapsrelationer med många olika kyrkor och vi får många besök. Exempelvis kommer det varje år en ekumenisk pilgrimsgrupp från Finland till Rom på den helige Henriks festdag. När det gäller Svenska kyrkan fins det ingen motsvarande tradition, och vi har alltså ingen organiserad form av dialog med Svenska kyrkan. Men Svenska kyrkan ingår ju i Lutherska världsförbundet, och det gör att vi träffs ibland och då har vi möjlighet att fördjupa våra gemensamma frågor.

översättning: Ulf Jonsson