Hela påvens katekes: Familjen – De tre orden

Under onsdagsaudiensen den 15 maj sa påven Franciskus: "Dagens katekes är ett slags inkörsport till en rad reflexioner om familjelivet, om hur det är i verkligheten, med sina tider och händelser. Över denna inkörsport står det tre ord, som jag redan har använt flera gånger. Dessa ord är: “får jag lov?”, “tack”, “förlåt”. Dessa ord öppnar vägen för att leva bra i familjen, för att leva i fred. De är enkla ord, men de är inte så lätta att praktisera! De rymmer en stor kraft: kraften att bevara hemmet, också genom tusen svårigheter och prövningar. Använder man dem inte, öppnas med tiden sprickor som rentav kan göra så att hemmet rasar.

Vi brukar uppfatta dem som ord som hör till att vara väluppfostrad. En väluppfostrad människa frågar om lov, tackar och ber om ursäkt när den gör fel. Det är viktigt att vara väluppfostrad. En viktig biskop, den helige Francois de Sales, brukade säga att “god uppfostran är redan halv helighet”. Men i historien har vi också lärt känna en formell uppfostran som kan bli en mask som som döljer en tom själ och ointresse för nästan. Man brukar säga: ”Bakom god uppfostran döljer sig dåliga vanor”. Religionen är inte undantagen risken att formell observans kan bli till andlig världslighet. När djävulen frestar Jesus är han väluppfostrad och citerar den Heliga Skrift, han verkar vara en teolog! Hans stil verkar vara korrekt, men hans avsikt är att leda bort från Guds kärleks sanning. Men när vi talar om god uppfostran syftar vi på vad den verkligen är, när stilen i goda relationer är djupt rotad i kärleken till det goda och i respekten för nästan. Familjen lever av denna väluppfostrade kärlek.

Det första uttrycket är alltså “får jag lov?” När vi ber vänligt också om det som vi kanske menar att vi har rätt till, bygger vi en skyddande mur kring samlivet i äktenskap och familj. När man träder in i någon annans liv, också om den människan är en del av vårt liv, måste man vara försiktig och inte påträngande, för att förnya förtroende och respekt. Förtrolighet gör inte att man kan ta allt för givet. Och ju mer innerlig och djup kärleken är, desto mer kräver den respekt för den andres frihet. Den kräver att man förmår vänta på att den andre öppnar dörren till sitt hjärta. Låt oss minnas vad Jesus säger i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (3:20). Också Herren ber om lov att få komma in! Låt oss inte glömma det. Innan vi gör något i familjen: ”Får jag lov att göra det? Tycker du det är bra att göra det?” Ett sådant språk, väluppfostrat och kärleksfullt, är bra för familjen.

Det andra ordet är “tack”. Ibland kan man undra om vi inte håller på att bli en ouppfostrad civilisation som talar elakt som om det vore ett tecken på frigörelse. Det hör vi ofta också i det offentliga. Vänlighet och förmåga att tacka ses som ett tecken på svaghet. Ibland väcker det rentav misstro. Denna tendens måste motarbetas i familjen. Vi måste bli krävande när det gäller att fostra till tacksamhet. Det är viktigt både för personens värdighet och för social rättvisa. Om familjelivet försummar detta, förlorar också samhället på det. Och för en troende är ju tacksamheten trons själva hjärta. En kristen som inte förmår tacka är en som har glömt Guds språk. Låt oss minnas Jesu fråga, när han botade tio spetälska och bara en kom tillbaka för att tacka (jfr Luk 17:18). En gång hörde jag en gammal, klok och god människa, en enkel människa men som hade fromhetens och livets vishet, säga: ”Tacksamheten är en växt som bara växer i jorden hos ädla själar”. Denna själens adel, denna Guds nåd i själen gör att vi tackar och känner tacksamhet. Den är blomman hos en ädel själ.

Det tredje ordet är “förlåt”. Det är ett svårt ord, men ack så nödvändigt. När det saknas, vidgas små sprickor, även om man inte vill, och blir till djupa diken. Det är ingen slump att i den bön som Jesus lärde ut, Fader vår, som sammanfattar allt det är viktigt att be om för vårt liv, finner vi följande ord: ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss” (Matt 6:12). Man blir värdig förlåtelse när man själv erkänner att man gjort fel och vill återställa vad man tagit – respekt, uppriktighet, kärlek. Så hejdar man infektionen. Om vi inte förmår be om förlåtelse, betyder det att vi inte heller förmår förlåta. I det hem där man inte ber om förlåtelse, där blir det svårt att andas och vattnet stagnerar. Många sår i känslorna, många splittringar i familjerna börjar med att man förlorar detta dyrbara ord: ”Förlåt”. I äktenskapet kan man gräla, och ibland kanske man kastar tallrikar på varandra, men jag ger er ett råd: låt aldrig dagen ta slut utan att samsas igen! Har ni män och hustrur grälat med varandra, barnen med föräldrarna? Har ni grälat ordentligt? Det är inte bra, men det är inte det verkliga problemet. Problemet är att dessa känslor finns kvar dagen därpå. Om ni har grälat skall ni därför aldrig låta dagen ta slut utan att samsas i familjen. Och hur skall det gå till? Skall jag falla på knä? Nej! Det räcker med en liten gest, och harmonin i familjen återkommer. Det räcker med en smekning, utan ord. Men låt aldrig dagen ta slut i familjen utan att samsas. Det är inte lätt, men nödvändigt. Och så blir livet vackrare.

Dessa tre nyckelord är enkla ord, och kanske skrattar vi först åt dem. Men när vi glömmer bort dem finns det inte längre så mycket att skratta åt. Kanske försummas de av vår uppfostran. Må Herren hjälpa oss att sätta dem på deras rätta plats, i vårt hjärta, i vårt hem, och också i vår samvaro i samhället."