Irakiska kristna flyktingar i Paris ber för sina bröder i Irak

38 kristna irakiska pilgrimer som sedan många år har sin tillflyktsort i Paris gjorde en färd till Rom, Assisi och Cascia. De träffade kardinal Antonio Maria Vegliò, som är ordförande för det Påvliga Rådet för Migranter samt sekreterare i Kongregationen för de Orientaliska Kyrkorna och fick möjlighet att framföra sina vittnesbörd om den svåra situationen för de kristna i Irak.

De flesta av pilgrimerna flydde från Bagdad och Mosul, med början år 2003 när förföljelserna mot de kristna ökade och de har tagits emot i Frankrike.  Nu fruktar de för sina släktingar i Irak som utsätts för IS våld.

En av pilgrimerna är Anouia. Hon kom med sin man och sina två barn till Paris för 19 år sedan. Nu är hon volontär i en förening som hjälper irakiska kvinnor som har flytt till Frankrike. Hon berättar för oss att de kristna i Irak har förlorat precis allt. Hon känner till familjer i Erbil som bor inne i sin hemkyrka, för att de inte har någonting. IS har tagit en av familjernas dotter på 9 år och gift bort henne. En annan familj vet inte var deras två flickor på 7 och 8 år har tagit vägen. Anouia ber om att alla Europas länder och alla kristna ska hjälpa till. ”Vi är kristna och vi behöver hjälp nu!” utropar hon.

Diakonen Aziz kom till Paris 2004 efter en självmordsbombning på parkeringen till kyrkan tillägnad Petrus och Paulus i Bagdad. När han gick ut från mässan med sin familj exploderade det och hans fru omkom.

Pater Rebwar är med dessa pilgrimer på sin resa. Han var präst i Mosul i klostret tillägnat den helige George som förstördes av IS. Idag studerar han i Italien men återvänder ofta till Irak och särskilt till Erbil. Han berättar:

Situationen förvärras dag för dag. Alla är oroliga. Samtidigt är vi mycket stolta över de som har gett allt för sin tro: egendomar, kyrkor, mark… Bara för att få behålla sin tro! Kristna bor i tält och containrar.. Vi vet ingenting om framtiden. Vi har bara en sak och det är Herren. Vi ställer vårt hopp till Honom och Han visar oss vad vi ska göra.

Bland pilgrimerna finns de som vill återvända till Irak, men är rädda för våldet och kidnappningarna. Alla håller kontakt med sina vänner och släktingar, som ständigt ber om hjälp och som vittnar om de kristnas svåra livsvillkor som fördrivna i Irak.