Vad är ett jubelår? Inför den Gudomliga Barmhärtighetens År

På den Gudomliga Barmhärtighetens söndag lästes den påvliga kungörelsen Misericordiae vultus, ”bullan” om den Gudomliga Barmhärtighetens jubelår, i Roms påvliga basilikor. Påven Franciskus utlyste detta extraordinära jubelår den 13 mars i år. Barmhärtighetens År kommer att inledas med öppnandet av Peterskyrkans heliga port, den 8 december i år, på den Obefläckade Avlelsens högtid, och avslutas den 20:e november, 2016 på kyrkoårets sista söndag, Kristus Konungens högtid. 

Den andra påsksöndagen, som i den katolska liturgin kallas för ”in albis”, har sedan år 2000 ytterligare en viktig betydelse. I samband med kanoniseringen av den polska nunnan Faustina Kowalska, den 30 april 2000, beslutade påven Johannes Paulus II att man denna söndag ska fira den Gudomliga Barmhärtigheten. Den helige Johannes Paulus II var mycket fäst vid denna vördnad, och det var efter den första vespern till denna söndag som han lämnade jordelivet år 2005. Det var även den dagen påven Benedictus XVI saligförklarade honom, 2011, och som påven Franciskus helgonförklarade honom 2014.

Tillkännagivandet av det extraordinära jubelåret gjordes på den andra årsdagen av påven Franciskus pontifikat, då han firade en botgöringsgudstjänst i Peterskyrkan. Detta initiativ som det Påvliga Rådet för Ny Evangelisation har främjat, innebär att kyrkor håller öppet för bikt hela natten. Årets tema var taget ur aposteln Paulus brev till efesierna: "Gud är rik på barmhärtighet" (Ef 2: 4).

Jubelsåret kommer att inledas på 50-årsdagen av det Andra Vatikankonciliets avslutning, vilket är signifikativt. Under jubelåret kommer söndagens evangelietexter för ordinarie tid vara tagna ur Lukasevangeliet – Lukas som kallades "barmhärtighetens evangelist". Dante Alighieri beskriver honom som "scriba mansuetudinis Christi". Många är liknelserna om den gudomliga barmhärtigheten i Lukasevangeliet: det förlorade fåret, det förlorade myntet, den barmhärtige fadern.

I den antika hebreiska traditionen, firades jubelåret var 50:e år, och det var tänkt att återställa jämlikhet bland alla Israels barn, som att erbjuda nya möjligheter för familjer som hade förlorat sin egendom och även deras personliga frihet. Dessutom var jubelåret en påminnelse till de rika att det skulle komma en tid skulle då deras israelitiska slavar skulle bli jämlikar igen och då skulle kunna återkräva sina rättigheter. "Rättvisa, enligt Israels lag bestod framför allt i att skydda de svaga" (Johannes Paulus II, Tertio Millenio Adveniente 13).

Jubelårets katolska tradition började med påven Bonifatius VIII år 1300. Bonifatius VIII hade tänkt att jubelåret, eller det Heliga Året, skulle infalla varje århundrade. Från 1475 och framåt – beslutades det att jubelåret skulle firas vart 25:e år, så att varje generation skulle  få möjligheten att uppleva minst en jubelår.

Fram till nu har den katolska kyrkan firat 26 jubelår – det senaste var jubelåret 2000. Seden med extraordinära jubelår går tillbaka till 1500-talet. Det senaste extraordinära heliga året, firades under det förra seklet. Det var påven Pius XI som år 1933 kungjorde ett extraordinär jubelår, för att fira Frälsningens 1900-årsjubileum, och år 1983 som Johannes Paulus II utlyste för att fira Frälsningens 1950 årsjubileum.

Den katolska kyrkan har gett den hebreiska traditionen en mer andlig betydelse, som omfattar en förlåtelse öppen för alla, och möjligheten att förnya sitt förhållande till Gud och till vår nästa. Därför är jubelåret alltid en möjlighet att fördjupa sin tro och att leva sitt kristna vittnesbörd med ett förnyat engagemang.

Med den Gudomliga Barmhärtighetens jubelår fokuserar påven Franciskus uppmärksamhet på den barmhärtige Gud som uppmanar alla män och kvinnor att återvända till honom. Mötet med Gud föder barmhärtighet i människan.

Den inledande riten av jubelåret är öppnandet av den Heliga Porten. Denna port är bara öppen under jubelåret och under alla andra år är den igenmurad. Var och en av de fyra stora basilikor i Rom har en Helig Port: Peterskyrkan, San Giovanni in Laterano, Sankt Paulus utanför murarna och Santa Maria Maggiore. Denna rit av öppnandet av den Heliga Porten, är symboliskt jubelårets erbjudande att ge den troende en "extraordinär väg" till frälsning. De heliga portarna i de andra basilikorna öppnas efter öppnandet av den Heliga Porten i Peterskyrkan.

Barmhärtighet är ett tema som påven Franciskus har varmt om hjärtat, och som även hans biskopsmotto uttrycker: "miserando atque eligendo". Detta citat är hämtat från Beda den vördnadvärdes predikan, i vilken han kommenterar Matteusevangeliet: "Vidit ergo Iesus publicanum et quia miserando atque eligendo vidit, ait illi Sequere mig" (Jesus ser skatteindrivaren, och eftersom han väljer att se på honom med barmhärtighet, säger han till honom: 'följ mig’"). Denna predikan är en hyllning till Guds Barmhärtighet. En möjlig översättning av detta motto är "Med barmhärtighetens ögon".

Under den första Angelus efter hans val, sa påven att ”Barmhärtigheten förändrar världen. Barmhärtigheten gör världen mindre kall och mer rättvis. Vi måste förstå Guds Barmhärtighet, denne Barmhärtige Fader som har så mycket tålamod" (Angelus den 17 mars 2013).

Under sin Angelus den 11 januari i år sa påven: "Det finns så mycket behov av barmhärtighet idag, och det är viktigt att lekmännen lever den och sprider den i olika sociala miljöer. Gå ut! Vi lever i Barmhärtighetens tidsålder, detta är barmhärtighetens tid!”… ”Må kyrkan vara Barmhärtighetens ö på likgiltighetens hav!”

I den apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium skriver påven Franciskus ordet Barmhärtighet 32 gånger. Påven Franciskus har anförtrott det Påvliga Rådet för främjande av Ny Evangelisation, organisationen av den Gudomliga Barmhärtighetens Jubelår. Vatikanen tar nu emot ansökningar från präster som under den Gudomliga Barmhärtighetens Jubelår vill agera som ”barmhärtighetens missionärer”.

Lista över jubelår och dess påvar:

1300: Bonifatius VIII

1350: Clemens VI

1390: proklamerades av Urban VI, leddes av Bonifatius IX

1400: Bonifatius IX

1423: Martin V

1450: Nicholas V

1475: proklamerades av Paulus II, leddes av Sixtus IV

1500: Alexander VI

1525: Clemens VII

1550: proklamerades av Paulus III, leddes av Julius III

1575: Gregorius XIII

1600: Clemens VIII

1625: Urban VIII

1650: Innocentius X

1675: Clemens X

1700: öppnades av Innocentius XII, stängdes av Clement XI

1725: Benedictus XIII

1750: Benedictus XIV

1775: proklamerades av Clemens XIV, leddes av Pius VI

1825: Leo XII

1875: Pius IX

1900: Leo XIII

1925: Pius XI

1933: Pius XI

1950: Pius XII

1975: Paul VI

1983: Johannes Paulus II

2000: Johannes Paulus II

2015: Franciskus

Under åren 1800 och 1850, firade inga jubelår på grund av de politiska förhållandena i Italien.