Påvens kyndelsmässa på den 19:e Världsdagen för det Gudsvigda Livet "I lydnad och
foglighet mognar glädje och vishet"
(03.02.2015) På den 19:e Världsdagen för det Gudsvigda Livet, som varje år infaller
på Kyndelsmässodagen den 2 februari, firade påven Franciskus en mässa i Peterskyrkan
vid vilken ordensfolk och präster från när och fjärran deltog. En mångfald av de katolska
ordnarna fanns representerade, mer eller mindre kända, äldre liksom yngre. Men vid
Peterskyrkans mässa deltog även en stor skara andligt, från sina kloster runt om på
jorden, särskilt klausurnunnorna, som i sitt tillbakadragna liv tjänar en central
roll i kyrkans mission.
Påven inbjöd de samlade i början av sin predikan till
att föreställa sig hur Jungfru Maria bar fram Jesusbarnet i templet. ”Hon bär honom,
men det är han som bär henne, i Guds vandring mot oss, för att vi ska kunna gå till
honom.”
”Jesus vandrade vår vandring för att visa oss den nya och levande vägen
(jfr Heb 10:20) som är Han själv. För oss som har vigt vårt liv är det den enda vägen
som vi, konkret utan alternativ, måste vandra, med glädje och uthållighet.”
Påven
underströk sedan hur evangeliet fem gånger insisterar på Marias och Josefs lydnad
till "Herrens lag" (jfr Luk 2:22. 23. 24. 27. 39). Jesus kom inte för att göra sin
vilja, utan Faderns vilja:
”Så de som följer Jesus väljer lydnadens väg, och
imiterar Herrens foglighet; att sänka sig och göra Faders vilja sin, även till förnekelse
av sig själv (jfr Phil 2,7-8). För en gudsvigd innebär framsteg att sänka sig och
tjäna, att vandra samma väg som Jesus, som "inte såg sin jämlikhet med Gud som ett
privilegium" (Fil 2,6). Att foga sig och tjäna som en tjänare.”
Påven beskrev
hur evangeliet står som grund i varje ordensregel som sedan formas av ordensgrundarens
karisma och den Helige Andens oändliga kreativitet.
”Genom evangeliets ”regel”,
att sänka sig och tjäna, kan de vigda nå vishet, som inte är en abstrakt attityd,
utan den Helige Andens gåva och verk. Ett tydligt tecken på visheten är glädje. Den
evangeliska glädjen är ett resultat av att man följer Jesus, fogar sig och tjänar.
När vi är sorgsna gör vi gott i att fråga oss själva: Hur lever vi kenosis dimensionen?”
Påven
fokuserade sedan vidare på två andra gestalter i dagens evangelium, de två äldste,
Simeon och Anna: ”Två personer som var fogliga till den Helige Anden, ledda och inspirerade
av honom. Herren hade gett dem vishet efter en lång vandring på lydnadens väg. En
lydnad som å ena sidan, förödmjukar och förnekar, men som å andra sidan, förvaltar
hoppet och kreativiteten, eftersom de var fyllda av Helig Ande.”
”Högtidens
liturgi beskrivs så klar och vackert i dagens vesper "senex puerum portabat, puer
autem senem regebat". Både Maria, en ung mor, och Simeon, en gammal man, bar barnet
i sin famn, men det är just det barnet som leder dem båda.”
Påven noterade
att de kreativa i denna berättelse inte de unga, Josef och Maria, utan de äldre, Simeon
och Anna, som ser uppfyllandet av lagen och Guds löften i barnet. De är kreativa i
glädjen och i visheten. Herren förvandlar lydnad till vishet.
Ibland skänker
Gud även de unga och oerfarna sin vishet, om de är villiga att vandra lydnadens väg,
med foglighet till Anden. Foglighet och lydnad är inte något teoretiskt, man finner
det i inkarnationen av Ordet. Foglighet och lydnad visar man konkret till ordensgrundaren,
till ordensregeln, till de överordnade, till kyrkan.
Påven sa att det krävs
”en ihärdig lydnad, för att den den personliga och gemensamma visdomen ska mogna.
Först då kan man rätta regeln efter tiden och uppdatera den med vishet, smidd i foglighet
och lydnad.”
”Man förstärker och förnyar det vigda livet genom en stor kärlek
till ordensregeln, och genom förmågan att lyssna till de äldste i orden. På det viset
förvaltar man karismans arv i varje orden, med lydnad och visdom. Så skyddar vi oss
även ifrån att leva det gudsvigda livet ytligt och okroppsligt, som om det vore en
gnosis, vilket är att reducera ordenslivet till en karikatyr, där man följer utan
att avstå från något, ber utan att mötas, lever ett broderligt liv utan gemenskap,
lydnad utan tillit och älskar med en kärlek som inte når bortom sinnena.”
Påven
avslutade med att uppmana det samlade ordensfolket att liksom Maria och Simeon ta
Jesusbarnet i famnen, ”så att han må möta folket. Vi vägleder folket till honom samtidigt
som vi låter honom leda oss till sig. Detta är vad vi måste göra: vara ledda och leda.”