(28.01.2015) Vi återgår till våra katekeser om familjen. Idag skall vi låta oss ledas
av ordet “fader”. Det är ett ord som är särskilt viktigt för oss kristna, för så har
Jesus lärt oss att vi skall kalla Gud: fader. Namnets innebörd har fått ett nytt djup
jut av hur Jesus använde det för att tala till Gud och visa sin särskilda relation
till honom. Hjärtat av vår kristna tro är det välsignade mysteriet i närheten mellan
Gud Fader, Son och Ande, som Jesus har uppenbarat.
Alla känner till ordet
“fader”, det är ett universellt ord. Det anger en grundläggande relation som är lika
gammal som människan. Ändå sägs det idag att vårt samhälle är ett ”samhälle utan fäder”.
Man menar att särskilt i vår västerländska kultur är fadersgestalten symboliskt frånvarande,
försvunnen, avlägsnad. Först uppfattades det som en befrielse: en befrielse från förtryckande
fäder, från fadern som en företrädare för lagen som påtvingas utifrån, från fadern
som den som förhindrar barnens lycka och de ungas frigörelse och självständighet.
Ja, i vissa hem var fäderna auktoritära eller rentav förtryckande: ibland behandlade
de barnen som slavar och respekterade inte deras personliga behov som kunde låta dem
växa; fäder som inte hjälpte dem att ge sig in på sin egen väg i frihet – men det
är inte lätt att fostra ett barn i frihet -; fäder som inte hjälpte dem att ta sitt
ansvar för sin egen och samhällets framtid.
Det är förstås ingen bra inställning.
Men som så ofta går man från den ena ytterligheten till den andra. I vår tid är problemet
inte alltför närvarande fäder utan snarare deras frånvaro. Fäderna koncentrerar sig
ibland så mycket på sig själva och på sitt arbete och sitt självförverkligande, att
de glömmer bort familjen. Och lämnar småbarn och ungdomar ensamma. Redan som biskop
i Buenos förtsod jag att många ungdomar idag lever som om de var föräldralösa. Ofta
frågade jag papporna om de lekte med sina barn, om de hade mod och kärlek nog för
att slösa bort sin tid med barnen. Och oftast var svaret inte vackert: ”Jag kan inte,
jag har så mycket arbete...” Och så var fadern frånvarande när barnet växte, lekte
inte med det och tillbringade inte sin tid med det.
Under våra reflexioner
om familjen vill jag säga till alla kristna gemenskaper att vi måste vara mer uppmärksamma.
Fadersgestaltens frånvaro i barnens och ungdomarnas liv skapar tomrum och sår som
också kan vara mycket allvarliga. Många av barnens och ungdomarnas problem beror på
detta, på bristen på förebilder och trovärdiga ledare i vardagslivet, på bristen på
närhet, på bristen på kärlek från fäderna. Många ungdomar upplever att de är föräldralösa
på ett djupare sätt än vi kan föreställa oss.
De är föräldralösa i familjen,
för fäderna är ofta frånvarande, ibland fysiskt, men också när de är hemma uppför
de sig inte som fäder, de talar inte med sina barn, de gör inte sin plikt som fostrare,
de ger inte barnen genom sin förebild de principer, värden och livsregler som de behöver
lika mycket som bröd. Faderns närvaro måste vara desto mer fostrande ju mer arbetet
tvingar honom vara borta hemifrån. Ibland verkar det som om papporna inte vet vilken
som är deras plats i familjen och hur man uppfostrar barn. De är så osäkra att de
drar sig tillbaka och försummar sitt ansvar. Kanske tar de sin tillflykt till en osannolik
”jämlik” relation till barnen. Visst måste du vara ditt barns ”vän”, men glöm inte
bort att du är fadern! Om du bara uppför dig som en jämlik kamrat är det inte bra
för barnet.
Samma problem ser vi i samhället. Samhället och dess institutioner
har ett ansvar, ja ett slags faderligt ansvar, gentemot de unga, ett ansvar som det
ofta försummar eller utövar på fel sätt. Också samhället låter ofta de unga vara föräldralösa
och ger dem inte ett sant perspektiv. Så blir de unga föräldralösa utan säkra vägar
att vandra, utan pålitliga läromästare, utan ideal som värmer hjärtat, utan värden
och hopp som kan bära dem i vardagen. De fylls av avgudar men blir bestulna på sitt
hjärta. De drivs att drömma om att ha roligt och njuta, men får inget arbete. De förblindas
av penningguden och förvägras sanna rikedomar.
Därför är det bra för både
fäder och barn att lyssna till Jesu löfte till sina lärjungar: “jag skall inte lämna
er ensamma” (Joh 14:18), jag skall inte lämna er föräldralösa. Det är han som är vägen
man skall gå, läromästaren man skall lyssna till, hoppet att världen kan förändras,
att kärleken övervinner hatet, att det kan finnas en framtid i broderskap och fred
för alla. Någon av er kanske säger: ”Nu är ni alldeles för negativ. Ni har bara talat
om fädernas frånvaro, om vad som händer när fäderna inte är nära sina barn …” Det
stämmer, jag ville betona just detta, för nästa onsdag fortsätter jag denna katekes
med att belysa det vackra i faderskapet. Därför började jag med mörkret för att nå
fram till ljuset. Må Herren hjälpa oss att förstå.