"Glöm inte att de fattiga har värden som inte vi har - låt de evangelisera er" Påven Franciskus möter journalisterna på planet

(20.01.2015) Som alltid då påven reser fick journalisterna möjlighet att ställa sina frågor till påven Franciskus på vägen hem till Vatikanen från Filippinerna. Under en lång presskonfernes svarade påven på 10 fårgor.

Först och främst till den filippinska journalisten sa påven att det som främst hade slagit honom i mötet med befolkningen var deras gester, spontana gester ur hjärtat, och deras riktiga glädje, inte falska påmålade leenden - ”bakom leendena finns ett normalt liv, med smärta och problem". Påven beskrev hur han hade slagits av deras förmåga att bära lidande: ”Det är ett folk som vet hur man lider, och som kan resa sig och gå vidare.”

Påven förklarade vidare varför han inte ännu har besökt den afrikanska kontinenten och sa att det beror på Ebolan, som har förskjutit planerna, men att han ämnar besöka Centralafrikanska Republiken och Uganda i år, mot slutet av året. ”Smittan riskerar att sprida sig under stora folkmöten.”

Den tredje journalisten bad påven förklara vad han menade med statasterrorism när han kommenterade händelserna i Paris. ”Påven påpekade hur förkastligt det är att vänja sig vid klyftorna i vissa nationer mellan rika och fattiga, han nämnde Sri Lanka, Filippinerna men även Argentina. Där lyx kvarter ligger bara några meter från djup misär – ”det värsta är att vi vänjer oss vid detta!” Under sin resa har han velat belysa att de fattiga är offer för avfallskulturen, och han sa att den allvarligaste synden som präster, munkar och nunnor begår är att bli bekväma och världsliga. "Detta att behandla människor som avfall är terrorism."

Den fjärde journalisten tog upp det som påven hade nämnt då han talade till familjerna - "ideologisk kolonisation" – och bad honom förklara konceptet.

Påven använde sig av en situation han hade upplevt för 20 år sedan, 1995, när en utbildningsminister hade bett om ett lån för att bygga en skola för fattiga, och man hade godkänt lånet på ett villkor att läroböcker om genusideologi skulle användas i skolan: ”Detta är ideologisk kolonisation: att kolonisera människor med en idé som förändrar eller vill ändra på ett tänkesätt eller en struktur. De afrikanska biskoparna klagade på detta under familjesynoden – för att få lån måste du gå med på villkor.” Påven uppmanade att läsa Bensons bok ”The lord of the world”, för att förstå vad han menar med ideologisk kolonialisering – när man använder sig av ett folks behov och genom barnen, för att så ideologiska frön. Han beskrev hur vi såg det under förra seklet i ungdomsgrupper som Balilla och Hitlerjugend.

Påven sa vidare att han hade talat om Paulus VI:s budskap om att var öppna för livet i äktenskapet, och om hur hans föregångare hade velat bekämpa det universellt låga födelsetalet, och den födelsekontroll som pågick: ”Det betyder dock inte att kristna ska skaffa barn i serie”, sa påven och beskrev hur han hade skällt på en kvinna i sin församling som hade fött 7 barn med kejsarsnitt och var gravid för 8 gången, trots stora risker. ”Vill du lämna sju barn moderlösa?". Påven uppmanade till ett ansvarsfullt föräldraskap. "Paulus VI var en profet, inte en tillbakasträvare, när han varnade för den annalkande Nymalthusianismen."

När en fråga längre fram berörde preventivmedel och med hänvisning till Filippinerna där majoriteten av filippiner tror att den enorma tillväxten av den filippinska befolkningen är en av de viktigaste orsakerna till den enorma fattigdomen i landet, sa påven att ”tre barn är vad man beräknar som det antal som behövs för att bibehålla befolkningen. Kyrkans sökord är ansvarsfullt föräldraskap. Man måste uppmana föräldrar att vara ansvarsfulla. ”Men jag litar på Gud” – ”Jo, men Gud hjälper dig att vara ansvarsfull.”

”Vissa tror att för att vara en god katolik måste man föröka sig som kaniner.” Men påven sa även att ”för fattiga människor är ett barn en skatt. Vi måste uppmana till ansvarfullt föräldraskap, men vi måste också fundera över generositeten hos de fattiga som ser varje barn som en skatt.”

Nästa journalist tog upp den förvirring som påvens uttalande mellan Colombo och Manila hade lett till när han sa att: ”skulle Dr. Gasparri säga något ont om min mamma skulle jag klippa till honom”. ”Det var som om du berättigade en våldsam reaktion på en provokation!”

Påven sa att i teorin ska man inte reagera våldsamt på en provokation, utan istället vända andra kinden till. I teorin kan vi säga att vi har yttrandefrihet och detta är viktigt. I teorin är vi alla överens. Men vi är människor och en av våra dygder är försiktighet, när det gäller mänsklig samlevnad. Jag får inte förolämpa, provocera en person hela tiden, eftersom jag riskerar att göra henne upprörd. Reaktionen är inte rätt men den är mänsklig. Det är därför som jag säger att yttrandefriheten måste ta hänsyn till verkligheten om människan och vara försiktig. Vi måste vara artiga. Försiktighet är en dygd som reglerar våra relationer. Påven sa att ”i teorin är vi alla överens om yttrandefriheten och att våldsreaktioner inte är bra, men i praktiken måste vi stanna upp lite, för vi riskerar att provocera andra - yttrandefrihet måste åtföljas av försiktighet.”

Påven talade sedan om sin resa till USA, till Philadelphia, på familjemöte, till FN i New York och till Washington. Han vill även resa till Kalifornien för att kanonisera Junipero Serra, men ”det finns problem med tiden”. Han skulle även vilja bege sig till den mexikanska gränsen för att visa emigranterna sitt broderskap, men det är svårt för programmet. Vad gäller Latinamerika planerar påven resa till Ecuador, Bolivia och Paraguay i år, och ”om Gud vill”, till Chile, Argentina och Uruguay nästa år.

En journalist från Filippinerna bad påven beskriva vad man kan göra mot korruptionen, inte bara i regeringen men även i kyrkan. Påven sa att institutionerna bäddar för korruption, korruption verkar stå på dagordningen. Korruption är att stjäla från folket, de är korruptionens offer. Om det finns mycket korruption betyder det att det är lätt att korrumpera människor sa påven och beskrev en personlig händelse. ”Kom ihåg att aldrig låta er korrumperas – syndare ja men aldrig korrupta!”

Påven svarade sedan vidare på andra frågor och sa bland annat att Dalai Lama inte hade kommit på audiens hos honom när han var i Rom, för att påven under FAO’s möte inte hade tagit emot någon statschef, och inte av rädsla för Kina. ”Vi är öppna och vi vill ha fred med alla”, sa påven under presskonferensen på planet som precis då flög över just Kina. ”Kina vet att jag är både villig at resa dit och att ta emot dem.”

Nästa journalist, lyfte fram det han beskrev som vissa muslimska länders ambivalenta attityd till terrorism. ”Din inbjudan på vägen hem från Turkiet har inte besvarats – hur ämnar ni fortsätta?”

”Jag tror att vi måste ge de religiösa muslimska ledarna och politikerna lite tid, eftersom situationen inte är lätt. Jag är hoppfull eftersom det finns många goda människor bland dem, många bra ledare, som jag är säker på kommer att uttala sig.”

Den sista frågan som en spansk journalist ställde beskrev resan som en gripande resa med många tårar; påven som grät i Tacloban, flickan som grät, världen har gråtit, journalisterna har gråtit. Vilket var det starkaste ögonblicket?

"Mässan i Tacloban var stark, det kändes som om jag förintades", sa påven. "Jag fick nästan inte fram ett ljud. Jag vet inte vad som hände mig, något hände. Jag kommer aldrig glömma gesterna, det enda de ville dessa katastrofdrabbade människor var att jag skulle välsigna deras barn, som de lyfte mot mig. Jag kände mig så tillintetgjord. De var Guds folk, och Herren var där. Guds glädje var där, Herren som säger till oss: tänk på att ni är deras tjänare, de är huvudpersonerna.

Vidare tårarna. Med välfärden förlorar vi vår förmåga att gråta över orättvisorna, över avfallskulturen. Att gråta är en nåd. Det finns en vacker bön i gamla missalet, för att gråta, som mer eller mindre lyder: "Herre, du som har gjort att Moses med sin stav fick vattnet att springa ur klippan, gör så att det ur mitt förhårdnade hjärta kommer tårar.” Vi kristna måste be om nåden att gråta, särskilt välbärgade kristna - att gråta och sörja över orättvisorna och synderna. Tårarna öppnar oss för verkligheten. Flickan var den enda som ställde frågan som ingen kan svara på: varför lider barn?

”När jag säger att det är viktigt att kvinnor beaktas mer i kyrkan, är det inte bara för att sätta dem på ordförandeposter. Nej, det är för att de berättar hur de känner och ser på verkligheten, och kvinnor ser med ett bredare, rikare perspektiv.”

Avslutningsvis ville påven betona att trots att vi arbetar för att hjälpa de fattiga, vi organiserar oss och gör mycket gott, så får vi inte glömma att be dem om hjälp, eftersom de fattiga evangeliserar oss. Om vi tar bort de fattiga från evangeliet, kan vi inte förstå Jesu budskap. De fattiga evangeliserar oss. Om du säger ”Jag ska evangelisera de fattiga, svarar jag ”låt dig evangeliseras av dem, för de har värden som inte du har.”