"Den största kränkningen av Gud är att döda i Guds namn" Biskop Andres Arborelius
om händelserna i Paris
(09.01.2015) "Den som verkligen tror på Gud och vill efterfölja hans bud kan aldrig
svara med våld utan bara med sorg och tårar, när hans Gud och religion blir kränkt”,
skriver Anders Arborelius i en debattartikel på SVT Opinion idag.
Som troende,
vare sig man är kristen eller muslim, är det alltid en chock att det finns människor
som säger sig tro på Gud och samtidigt dödar i hans namn och för hans skull. Efter
terrordådet i Paris har företrädare för både kristendom och islam uttryckt sin avsky
och sitt avståndstagande.
Påven Franciskus har både i ett telegram till ärkebiskopen
av Paris, kardinal Vingt-Trois, och i sin predikan i Casa Santa Marta framfört sitt
deltagande och sin sorg över det inträffade och fördömt ett sådant brott.
Många
andra ledande religiösa företrädare har i liknande ordalag brännmärkt detta kallblodiga
våldsdåd.
Det finns inget försvar eller förmildrande omständigheter för detta
utan ansvaret ligger helt hos dem som begått ett sådant brott.
Att det sedan
finns röster från olika håll som menar att Charlie Hebdo genom sina satiriska teckningar
har provocerat fram detta terrordåd är ett mycket tvetydigt yttrande.
Jag
kommer ihåg ett möte i Sveriges riksdag efter publiceringen av Muhammed-karikatyrerna,
där flera ambassadörer från arabländerna yttrade sig i liknande ordalag.
Därför
måste man som troende bestämt och utan att sväva på målet stå fast vid att ingen kränkning
eller hädelse av vilket slag det vara må kan rättfärdiga våld av något slag.
Den
som verkligen tror på Gud och vill efterfölja hans bud kan aldrig svara med våld utan
bara med sorg och tårar, när hans Gud och religion blir kränkt.
När religionen
missbrukas och blir en våldsideologi då kränks Gud och religionen som allra mest.
Samtidigt måste man lika bestämt ta avstånd från alla attacker mot moskéer, synagogor
och kyrkor.
Jag förstår till fullo hur svårt och tungt det är för många muslimer
just nu när detta våldsdåd har ägt rum, och en del människor tar detta till föranledning
för att ta avstånd från islam, ja, från allt vad religion heter.
Därför är
det så oerhört viktigt att vi alla som är gudstroende med en och samma röst säger:
nej, vi kan aldrig, aldrig godta att man dödar i vår Guds namn.
Sedan kommer
vi till frågan om det ska vara tillåtet att kränka och smäda Gud och dem som tror
på honom, alltså om yttrandefriheten ska ha någon gräns. Principiellt måste man hävda
att yttrandefriheten alltid måste respekteras liksom samvetsfriheten.
Det
är oförytterliga mänskliga rättigheter, som ingen stat har rätt att förneka någon.
Samtidigt vet vi att vissa länder av olika skäl gör sådana inskränkningar.
Vissa länder begränsar yttrandefriheten genom att förbjuda hädelse, andra som Sverige
begränsar till exempel vårdpersonalens samvetsfrihet.
Men oavsett vad lagar
och förordningar säger har människan som Guds avbild rätt till obegränsad frihet att
yttra sig och följa sitt samvete.
Sedan måste hon naturligtvis använda sin
frihet på rätt sätt, med omdöme och med respekt för sina medmänniskor. Det är på denna
nivå man måste fråga sig om det är till nytta eller skada att kränka och håna andra
människors religion.
I ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle som vårt
är det svårt att dra gränser för vad som är möjligt och bra.
Här står ofta
en mer sekulär livsuppfattning i motsats till en religiös sådan, men det behöver inte
vara så. Man bör kunna hitta ett modus vivendi – et dicendi – som bygger på ömsesidig
respekt.
Det är kanske ett av de viktigaste målen att arbeta för i det som
vi så vackert kallar ett mångkulturellt samhälle, samtidigt som det ofta är en tongivande
kultur som i praktiken har tolkningsföreträdet där.
En av de stora och brännande
frågor som hela Västeuropa inklusive vårt eget lilla land måste ta på större allvar
är att bekämpa utanförskapet och marginaliseringen av muslimer. Jag brukar säga att
vi katoliker här i Sverige har varit ett slags ”provkaniner”.
Vi har aldrig
varit särskilt väl sedda, vi har blivit föremål för hat och kränkningar, nidbilder
och vandalisering av kyrkor. Men steg för steg har vi blivit mer och mer accepterade
och integrerade i det svenska samhället.
Man talar inte längre så mycket om
”den katolska faran”. Man har lyckats övervinna mer och mer av de gamla fördomarna
mot ”papisterna”.
Det har krävts några århundraden av ömsesidigt utbyte och
dialog. Lite cyniskt kan man peka på att tidigare var det bygget av katolska kyrkor
som väckte motstånd nu är det bygget av moskéer som man bekämpar.
Men ändå
får vi tro att det kan finnas en väg till mer samförstånd och mer förståelse för muslimerna
och deras tro också här och nu.
Därför måste vi alla oavsett tro eller icke-tro
göra allt vad vi kan för att ta avstånd från allt våld och stärka dialogen mellan
religionerna likaväl som dialogen mellan troende och icke-troende.
Religionsfriheten
– oavsett om man tolkar den som frihet till eller från religion – är också en oförytterlig
mänsklig frihet.
Ibland kan den till synes krocka med yttrandefriheten, men
det får vi lära oss leva med och söka fruktbara lösningar.