På vallfärd till Riket

(26.12.2014) Lyssna: 00:06:40:20 När Andra Vatikankonciliet presenterade kyrkan för vår tids människor, var det medvetet om en grundläggande sanning som man aldrig får glömma. Kyrkan är inte något statiskt, orörligt självändamål. Den är ständigt på vandring i historien till det yttersta och underbara mål som utgörs av Himmelriket, varav kyrkan på jorden är frö och begynnelse (jfr Andra Vatikankonciliet, konstitutionen om kyrkan , 5). När vi vänder oss mot den horisonten, märker vi att vår fantasi stannar upp, för den är knappt förmögen att föreställa sig strålglansen hos det mysterium som överskrider våra sinnen. Men hur skall denna sista övergång gå till? Hur blir den nya dimension som kyrkan skall träda in i? Vad skall då hända med mänskligheten? Och skapelsen som omger oss? Men dessa frågor inte nya. Redan Jesu lärjungar ställde dem: “Men när skall detta hända? När skall anden triumfera över skapelsen?” Det är mänskliga frågor, urgamla frågor. Också vi ställer oss dessa frågor.

1. Konciliets konstitution Gaudium et spes säger, inför dessa frågor som alltid har ekat i människans hjärta: “Vi vet inte när jorden och mänskligheten skall ta slut, och vi vet inte hur världsalltet skall omvandlas. Säkert förgår denna världens utseende, som vanställts av synden. Men vi vet av uppenbarelsen att Gud förbereder en ny boning och en ny jord, där rättvisan bor, och vars lycka skall tillfredsställa all längtan efter fred i människornas hjärta” (nr 39). Detta är vart kyrkan är på väg. Som bibeln säger är kyrkan det ”nya Jerusalem”, ”Paradiset”. Den är inte så mycket en plats som ett själens tillstånd, där all vår djupaste längtan skall fullbordas i överflöd, och vårt vara skall nå full mognad som Guds skapelser och söner. Vi skall kläs i Guds glädje, frid och kärlek, fullständigt, gränslöst, och stå ansikte mot ansikte med honom (cfr 1Cor 13,12). Det är underbart att tänka på detta, att tänka på himlen. Det är dit vi alla skall. Det ger själen kraft.

2. I detta perspektiv ser man att det finns en grundläggande kontinuitet mellan kyrkan i himlen och kyrkan som ännu vandrar på jorden. De som redan lever inför Guds åsyn kan stötta oss och be för oss. Vi, å vår sida, kan bära fram goda gärningar, böner och själva eukaristin för att lindra lidandet hos de själar som ännu väntar på saligheten utan ände. För i ett kristet perspektiv går skiljelinjen inte mellan den som är död och den som ännu inte är det, utan mellan den som är i Kristus och den som inte är det. Detta är det avgörande för vår frälsning och lycka.

3. Samtidigt lär oss den Heliga Skrift att denna underbara plans fullbordan också omfattar allt det som omger oss och som sprungit fram ur Guds tanke och hjäerta. Aposteln Paulus förklarar uttryckligen att “också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom 8:21). Andra texter använder liknelsen “en ny himmel” och “en ny jord” (jfr 2 Pet 3:13; Upp 21:1), för hela världsalltet skall förnyas och befrias en gång för alla från varje spår av ont och från själva döden. Det som skall ske, som fullbordan av den förvandling som redan började med Kristi död och uppståndelse, är alltså en ny skapelse. Det handlar inte om att världsalltet och allt det som omger oss skall tillintetgöras. Allt skall föras till sin fullhet av vara, sanning och skönhet. Detta är den plan som Gud, fader, son och helig ande, alltid velat förverkliga, och förverkligar.

När vi tänker på den underbara värld som väntar på oss, förstår vi att det är underbart att höra till kyrkan, för den bär på en upphöjd kallelse. Låt oss be jungfru Maria, kyrkans moder, att alltid vaka över vår väg och att hjälpa oss att, som hon, bli ett glädjefullt tecken på hopp mitt bland våra syskon.