2014-12-15 14:14:30

Den extraordinära biskopssynoden om familjen


(10.12.2014) Vi har just avslutat en rad katekeser om kyrkan. Låt oss tacka Herren som har låtit oss återupptäcka skönheten och ansvaret i tillhörigheten till kyrkan, i att vara kyrka, vilket vi alla är.

Nu inleder vi en ny etapp, en ny rad katekeser, som skall handla om familjen. Det gör vi i tiden mellan två biskopssynoder om detta viktiga ämne. Innan vi går in på familjelivets olika sidor tänkte jag därför utgå just från biskopssynoden som hölls i oktober på temat: “De pastorala utmaningarna om familjen i den nya evangelisationen.” Det är viktigt att minnas hur synoden ägde rum och vad den har producerat.

Under synoden gjorde media sitt arbete. Förväntningarna var stora, och vi tackar media för deras omfattande arbete. Det var möjligt tack vare Vatikanens pressavdelning, som varje dag höll en briefing. Men media rapporterade ofta som om det handlade om sport eller politik. De talade om två lag, för och emot, konservativa mot progressiva, och så vidare. Idag tänkte jag berätta vad synoden verkligen var.

Först och främst bad jag synodfäderna att tala uppriktigt och modigt och lyssna ödmjukt. Jag bad dem att säga uppriktigt allt vad de hade på hjärtat. Det förekom ingen censur inför synoden. Var och en kunde, ja borde, säga vad han hade på hjärtat och vad han verkligen tyckte. ”Men det här kommer att leda till diskussioner.” Ja, det är sant, vi fick höra hur apostlarna diskuterar. Texten säger att det blev en intensiv diskussion. Apostlarna grälade med varandra för de sökte förstå Guds vilja vad gäller hedningarna, om de kunde gå med i kyrkan eller inte. Det var något nytt. Varje gång man söker Guds vilja på en synod diskuteras olika synvinklar, och det är inget fel! Så länge man gör det ödmjukt och för att tjäna brödernas församling. Det skulle ha varit fel att censurera i förväg. Nej, nej, var och en skulle säga vad han tyckte. Efter kardinal Erdös inledningsanförande ägnades en första, grundläggande etapp åt att låta alla fäderna tala, och alla lyssnade. Fäderna visade en uppbygglig inställning av lyssnande. Det var en stund av stor frihet, där var och en framförde sin tanke i parresia (frimodighet) och förtröstan. Alla anföranden utgick från ”Arbetsredskapet”, en text som sammanställts efter att ha rådfrågat hela kyrkan. Och här måste vi tacka synodsekretariatet för det stora arbete de utförde både före och under synoden. De var verkligen jätteduktiga.

Inget inlägg ifrågasatte de grundläggande sanningarna om äktenskapets sakrament: oupplöslighet, enhet, trohet och öppenhet för nytt liv (jfr Andra Vatikankonciliet, Gaudium et spes 48; Codex för kanonisk rätt 1055-1056). Dem var det ingen som rörde.

Alla inläggen samlades in, och så nådde man den första etappen: ett utkast som kallas “rapport efter diskussionen.” Också den hölls av kardinal Erdö och var indelad i tre delar: lyssnandet till familjens sammanhang och utmaningar; blicken på Kristus och evangeliet om familjen; jämförelsen med själavårdens perspektiv.

Detta första förslag till sammanfattning diskuterades i mindre grupper, och det var den tredje etappen. Grupperna var indelade efter språk, för det är bättre, man kommunicerar lättare: italienska, engelska, spanska och franska. Varje grupp presenterade sedan en rapport, och alla gruppernas rapporter publicerades. Allt offentliggjordes för öppenhetens skull, för att man skulle veta vad som pågick.

Den fjärde etappen var att en kommitté gick igen alla förslag från språkgrupperna och författade Slutrapporten, som höll fast vid samma schema: lyssna till verkligheten, rikta blicken mot evangeliet, och så själavårdsengagemanget, men försökte foga in resultaten av gruppdiskussionerna. Som alltid antogs också ett Avslutande budskap från synoden, som är kortare och lättare att läsa än slutrapporten.

Så ägde synoden rum. Några av er kanske frågar mig: “grälade biskoparna?” Jag vet inte om de grälade, men de talade bestämt, det gjorde de. Och detta är frihet, det är den frihet som finns i kyrkan. Allt skedde “cum Petro et sub Petro”, alltså i påvens närvaro, som garanterar alla frihet och förtroende, och den rätta läran. I ett avslutande anförande sammanfattade jag min tolkning av erfarenheten av synoden.

De officiella dokument som producerades av synoden var alltså tre: Slutbudskapet, Slutrapporten, och påvens avslutande anförande. Det finns inga andra.

Slutrapporten, som samlar stiftens alla reflexioner fram till synoden, publicerades igår och sänds till biskopskonferenserna, som skall diskutera den inför nästa biskopssynod, den ordinarie synoden som skall hållas i oktober 2015. Jag säger att den publicerades i går – den hade redan publicerats – men igår publicerades den tillsammans med frågor till biskopskonferenserna, och så blir den ett arbetsdokument (Lineamenta) inför nästa synod.

Synoden är inget parlament med representanter för olika kyrkor. Ja, det kommer en representant, men strukturen är helt olik ett parlament. Synoden är en skyddad plats där den Heliga Anden kan verka. Det förekom inga sammandrabbningar mellan motsatta läger, så som kan ske i ett parlament. Det var ett möte mellan biskopar efter ett långt förberedande arbete som nu fortsätter med ett annat arbete, för familjernas, kyrkans och samhällets bästa. Detta är synodens normala sätt att arbeta. Nu går Slutrapporten ut till lokalkyrkorna, och så fortsätter de arbetet med att be, reflektera och diskutera broderligt för att förbereda nästa synod. Detta är biskopssynoden. Vi anförtror den åt vår moder jungfru Marias beskydd. Må hon hjälpa oss att följa Guds vilja och fatta de själavårdsbeslut som bäst hjälper familjen. Jag ber er att åtfölja denna synodala vandring till nästa synod med era böner. Må Herren ge oss ljus och låta det mogna som vi, som synod, skall säga till alla kyrkorna. Därför är era böner så viktiga.







All the contents on this site are copyrighted ©.