Kyrkan. Biskopar – präster – diakoner

(12.11.2014) Lyssna: I den förra katekesen såg vi hur Herren fortsätter att valla sin hjord genom biskoparna, som får hjälp av präster och diakoner. Det är i dem som Jesus bir närvarande genom sin Andes kraft och fortsätter att tjäna kyrkan genom att låta den växa i tro, hopp och kärlekens vittnesbörd. Dessa tjänster är därför en stor gåva från Herren till varje kristen gemenskap och till hela kyrkan, för de är ett levande tecken på hans närvaro och kärlek.

Idag frågar vi oss: vad krävs av dessa kyrkans tjänare, för att de skall kunna leva och tjäna på ett autentiskt och fruktbart sätt?

1. I de s k “Pastoralbreven till sina lärjungar Timoteos och Titus skriver Paulus utförligt om biskopars, prästers och diakoners roll, - också om lekfolket, om gamla, om unga. Han beskriver varje kristen i kyrkan. När det gäller biskopar, präster och diakoner skisserar han vad de är kallade till och de egenskaper som måste finnas hos dem som väljs och insätts i dessa tjänster. Det är viktigt att han inte bara räknar upp gåvor som gäller tron och det andliga livet – som inte får försummas, för de är själva livet. Han nämner också några rent mänskliga egenskaper: gästfrihet, nyktherhet, tålamod, mildhet, vänlighet, godhet. Det är alfabetet och den grundläggande grammatiken för arje tjänst! Det måste vara den grundläggande grammatiken hos varje biskop, varje präst, varje diakon. Ja, för om man inte har rätt läggning för att möta, lära känna, föra dialog, uppskatta och upprätta relationer till trossyskon med respekt och uppriktigthet, är det inte möjligt att erbjuda en verkligt glädjefull och trovärdig tjänst.

2. Paulus rekommenderar också en grundläggande inställning för sina lärjungar, och därmed alla dem som får ett pastoralt uppdrag, vare sig de är biskopar, präster eller diakoner. Aposteln Paulus uppmanar dem att ta vara på den nådegåva de har (jfr 1 Tim 4:14; 2 Tim 1:6). Det betyder att de alltid måste vara medvetna om att man inte är biskop, präst eller diakon för att man är mer intelligent, duktigare eller bättre än andra, utan bara för att man har fått en gåva, en kärleksgåva som Gud ger i Andens kraft för sitt folks bästa. Denna insikt är verkligen viktig och är en nåd att be om varje dag. En herde, som är medveten om att hans tjänst enbart kommer från Guds barmhärtighet och hjärta, kan aldrig inta en auktoritär inställning som om alla låg för hans fötter och som om gemenskapen var hans egendom eller personliga rike.

3. Insikten att allt är en gåva, att allt är nåd, hjälper också en herde att inte falla för frestelsen att sätta sig själv i uppmärksamhetens mitt och att bara förlita sig på sig själv. Detta är fåfängans, högmodets, självtillräcklighetens och övermodets frestelser. Det är inte bra om en biskop, präst eller diakon tror sig veta allt, alltid har rätt svar på allting och aldrig behöver någon annan. Tvärtom, vissheten att han själv mest av alla behöver Guds barmhärtighet och medlidande måste göra att en kyrkans tjänare alltid är ödmjuk och förstående gentemot andra. Han måste på samma gång vara medveten om att han kallats att modigt bevara den tro som anförtrotts honom (jfr 1 Tim 6:20) och lyssna till andra. Han är medveten om att han alltid kan lära sig något, också av dem som kanske ännu är långt borta från tron och kyrkan. Det måste också leda till en ny inställning till sina medbröder, präglad av delande, medansvar och gemenskap.

Kära vänner, vi måste alltid tacka Herren för att genom biskoparnas, prästernas och diakonernas person och tjänst fortsätter han att leda och fostra sin kyrka och låter den växa på helighetens väg. Samtidigt måste vi fortsätta be för att våra gemenskapers herdar skall vara en levande bild av Guds gemenskap och kärlek.